Vi människor är nästan otäckt anpassbara och har vant oss vid att under faktiskt nu ett antal decennier, leva,verka och jobba på, framåt med som en jädrans stor och envis blåslampa bak i nacken! I början, när stresssamhället anmälde sin ankomst med all önskvärd tydlighet, men ändå så där lite lurigt subtilt så tänkte jag, att det här tempot det kommer INTE jag och en del andra att palla med, det kommer bara de riktigt starka och mindre känsliga att klara av.
Men där hade jag både fel OCH rätt faktiskt, för visst “klarade” jag liksom majoriteten av befolkningen i det här landet, av både omänsklig stress och tidspress i både jobb och i andra sammanhang – ganska länge. Men precis som jag trodde så höll jag inte i längden när vård- jobbet blev för spittrat och omänskligt för patienterna.
Men som sagt man vänjer sig för man måste, och kan i längden anpassa sig efter det som gynnar ett syfte och normaliserar det ofta hur galet DET än är. OM man inte sätter ner båda fötterna och aktiverar tanke och förstånd och ställer sig frågan vad man egentligen håller på med där i ekorrhjulet, hur man hamnade där och varför…? Och vilket syfte det EGENTLIGEN tjänar, om man är beredd att betala priset för det med sin hälsa och om man vill förlora sin sinnesfrid..
När den sjuka stressen gjorde sin debut, var det många med mig som upptäckte att det faktiskt gick att jobba och leva med typ, pistolen i ryggen, fast vi trodde det inte var möjligt. Men det var ett riktigt själbedrägeri att tro och förvänta sig att människor ska klara av att arbeta i ett omänskligt tempo och samtidigt må bra och göra ett bra jobb…!
För mig kom den där omtalade väggen allt närmare under de sista yrkesverksamma åren, och en låååång sjukskrivning blev det. Men jag fick äntligen tid och närvaro till att TÄNKA och KÄNNA…! För det som faktiskt annars var lite av mina paradgrenar … Det hade jag av utrymmesskäl nästan slutat med både i och utanför jobbet, och jag kände mig som var lobotomerad och reducerad till bara en halv människa…och det var riktigt otäckt!
I det snabba höghastighets – samhället är det förutsägbart att tidsvinster blir viktiga och det gäller förstås också de mellanmänskliga kontakterna. Man har helt enkelt inte alltid den tid, eller närvaro som en djupare kontakt kräver av oss. Och inte utan anledning funkar och blomstrar därför sociala medier så bra i vår tid, eftersom det är tidseffektivt att hålla en mer ytlig, men regelbunden kontakt med många människor där, än att odla vänskap på djupet utanför nätets möjligheter.
Det tror jag gör att vi också vänjer oss vid att med snabba inblickar i olika sociala medier betrakta människormer ytligt, utifrån vad de gör och har gjort, eller planerar att göra, och i det ligger prestige och beundran eller ibland motsatsen. Och då blir vi mer och mer intressanta och värderade för vad vi GÖR och inte för de vi faktiskt ÄR…!
Och det ser jag som en konsekvens och en direkt följd av det höghastighets – samhälle vi har i dag och de speedade människor vi blivit och vant oss vid att vara. Men frågan är om vi i längden vill ha det så här…?
