Jag tror absolut att det mesta, ja egentligen allt, av det vi människor på olika sätt uttrycker är en direkt avspegling av den grad av mognad som vi nått- fått och sen äger och faktiskt förvaltar över. Och jag tycker att det blir ganska tydligt i våra möten med varandra, för det är inte så svårt att uppfatta en persons status på det området, och ibland behövs inga längre samtal för att upptäcka om det föreligger ett PLUS eller MINUS på mognads – och – utvecklingskontot, thats it, helt enkelt.
MEN… det kan man faktiskt inte klandra någon eller sig själv för, eftersom vi alla är under en ständigt pågående utbildning och antagligen inte undervisas samtidigt i samma ämnen eller inom samma område. Och vi ska nog vare sig döma eller ens bedöma, än mindre försöka påskynda, en upplevd brist eller svaghet i nån annan som vi tror att vi själva inte har.
För summan av allas våra sammantagna brister och styrkor – kunskaper, är sannolikt konstant och har säkert balans i sin helhet. Och det som jag själv inte förstår eller har i mig just nu och inte förmår använda, det kan jag samtidigt finna i nån annan och själv bli föremål för…! Den universella, gudomliga rättvisan tilltalar mig, och den vill jag tro på.
Vi kan förvisso aldrig ändra på en annan människa som inte själv ser en anledning till det, och som då heller inte kan uppbåda motivation till förändring, och detsamma gäller oss själva!
MEN vi kan, och vi bör jobba hårt med tycker jag, att i så väl oss själva som i andra, nå en förståelse och greppa efter en acceptans för de mognadsbrister och kunskapsluckor som vi ALLA har, och som alltid har kännetecknat den mänskliga utvecklingen. Och se klart på de OLIKA förutsättningar och på jordmånen för inlärning och insikter som vi alla har.
Och när vi till exempel ska försöka förstå beteenden hos varandra så förutsätter det ALLTID att vi ställer frågan VARFÖR och jobbar seriöst med den! Tyvärr inställer sig inte alltid då per automatik med en gång ett DÄRFÖR, det kan ibland dröja, och då och då uteblir det KLARA svaret just då. Och det tolkar jag då som att man behöver jobba MER och VIDARE på frågan för att inte förhasta sig och slarva fram förståelsen för något eller någon. För DET brukar sällan producera några djupare eller varaktig insikter och når då heller inte fram till acceptans.
Själv har jag fortfarande mycket att lära, och min mognad och tolerans sviktar när jag hör personer raljera och sprida ord och ytliga omdömen som till exempel”pundare”, fyllegubbar- och – fyllekärringar, smutsiga och äckliga konstiga och och otäcka typer,” om avvikande människor. För då mår jag bokstavligen illa över deras omognad och bristande vilja att söka förklaringaro och förstå…!
För det finns ALLTID en människa bakom och en historia där förklaringar och delförklaringar ligger! Vilket naturligtvis gäller också dem som uttrycker det här föraktet, men som jag i det ögoblicket inte orkar visa min förståelse för när de trampar på de svagaste i ett samhälle. Och så länge vi behandlar människor SOM människor så känner de ofta att de faktiskt har nåt att förlora med att till exempel missbruka eller begå brott, och kan då ibland resa sig igen!
Men, då och då får vi tyvärr också förstå och acceptera att det finns ganska många människor som avsäger sig varje form av gemenskap, sammanhang och “hjälp” ur vad som helst, för att de som Hjalmar Söderberg säger i en del av ett citat från romanen “Doktor Glas” : “Lever med själens obotliga ensamhet” och kanske gjort så i flera liv… Och den vissheten är också en bra kunskap att ha i bagaget.
