Den som möjligen tror att år och ålder med nån slags automatik gör oss så mycket klokare… måste jag nog ta den villfarelsen ifrån. Man BLIR, påstår jag, i allmänhet inte så mycket förståndigare…men så många erfarenheter rikare! Vilket ju förstås i sig, inte alldeles självklart ökar kunskapsförrådet. För allt handlar om vad man GÖR av sina livserfarenheter och hur man förstår – och använder dem. Och summan av det resulterar i bästa fall för oss i värdefull MOGNAD.
Men ibland vill man ändå gärna tro på den där ganska seglevade myten. Kanske som ett barnsligt försvar eller lite som en kompensation när man faktiskt börjar märka av kroppens förfall och åldrandets obönhörliga framfart. Eller till och med som en PROTEST mot livets ohejdbara framfart…
Och för att man då och då inser att man är i otakt och inte alltid synkar fullt ut med det moderna blixtsnabba samhället.
Och i såna stunder händer det att också jag, som alltid satt nyanserade tankar högt och vill se saker som de verkligen är, pinsamt nog och med blicken i fjärran börjar schablon – svamla om “gamla goda tider” och projicera min egen ålders tillkortakommanden på samhällsandan och allt “det explosiva, ständigt nya”… haha…
När jag då hör min egen röst så skäms jag DIREKT där och då, för att jag ägnar mig åt ett sånt dumt självbedrägeri genom att för en sekund tro att “den gamla goda tiden” som jag fått leva i fram till nu, är allt det BÄSTAS moder och oöverträfflig – i allt… och att det mesta är sämre nu. I såna lägen brukar jag tillämpa en väl motiverad mental ” öronnypning” på mig själv och kräva en rejäl skärpning i ämnet…
För det är bara ett gammalt tomt och ogenomtänkt eko som ibland upprepas av oss som stigit in i pensionsåldern och som tappat greppet om jobb och annat, de tillvarons paradgrenar som många av oss näst intill … gjort till vår fulla identitet och hela inbillade trygghet…!
.Det här tror jag handlar som så ofta, om våra rädslor och om oron för att inte förstå och inte längre hänga med. Att bli efter och en av dem i den grupp som ingen längre vänder sig och tittar efter, den som ingen saknar.. Och om vår ängslan för att hamna utanför och degraderas till en plats i den yttersta marginalen. Och i den rädslan är vi inte rationella, bara emotionella!
För när vi känner oss trängda och till och med förbigångna av den nya tidens yttringar, då stänger vi tyvärr lite ner förstånd, klar – och bredsyn och famlar desperat efter försvarsmekanismer som just projektionen. Och då blir vi lätt både kategoriska och onyanserade när vi gör våra bedömningar och utblickar. Det är inte så svårt att förstå varför… men jag bekämpar den här snåriga dumheten med alla medel hos mig själv!
För jag VET ju att samhället och tidens anda står i ständig förändring och att det är så det måste vara. Och jag vet ju också att jag, alla andra och allting annat levande, åldras och går mot sitt slut, men att det här förstås inte sker med synkronocitet i förhållande till det samhälle jag har omkring mig.
Och jag vet förstås att det inte är fel, vare sig på mig eller den tid jag lever i nu, eller att den “gamla goda tiden” var utan fel och brister, eller var den bästa.
Det handlar nog mer om VAR i livet man befinner sig och om att man ju äldre man blir, saknar den tid man som yngre så spännande hade framför sig och inget visste om. Och om den begynnande sorgen inför den livets ändlighet och separation som man som äldre ovillkorligen kommer närmare och då förstår den fulla vidden av.
