Ett visst andligt medvetande har nog faktiskt funnits hos mig nära nog dagligen sen jag var i 5 – årsåldern. Det vågar jag påstå eftersom jag har så tydliga och fortfarande levande minnen av speciella stämningar och tankar som jag underligt nog redan då av och till, kom i kontakt med.
Det var som om jag ibland fick ett tilltal som sa att “det finns nåt mer… nåt större – nåt annat, än det som du ser och upplever här och nu och du ska inte vara rädd eller tappa hoppet”.
Känslan som fyllde hela min lilla barnakropp var den som jag fortfarande nu snart sextio senare kan återkalla var upplevelsen av en slags HÖGTIDLIGHET, som gjorde mig både berörd – glad och ledsen på en och samma gång, på ett för en femåring förståeligt sätt. Men framför allt kände jag mig sedd på ett sätt som jag saknade och ville att alla andra också skulle få känna.
Jag kommer i håg att jag vi de här tillfällena alltid var ensam, men ändå inte… Och jag vet att jag brukade vilja titta upp mot himlen och fick då en stark förnimmelse av tröst och samhörighet med en högre välvillig kraft som såg mig och mitt liv. Och det här gav mig påfyllning av hopp och kraft att stå ut med livet som det då såg ut.
Det här märkliga tilltalet gick liksom förbi femåringen i mig och medvetet bortom det barn jag var, och gjorde det hela fattbart för mig, och det var mäktigt – stort…! Och när jag nu många år senare ser tillbaka på det så var det som om det landade i den kärna av en människa som är den tidlösa själ som är oberoende av ålder och yttre omständigheter. Det är DET som är så magiskt med det som är tidlöst!
Och jag kunde i de här ögonblicken verkligen förstå det jag förmodligen skulle förstå, av det som kallade på min annars lite förstödda uppmärksamhet och min redan då drömmande och ganska världsfrånvarande person.
Jag saknade som barn någon vuxen som jag hade kunnat berätta det här för och som hade lyssnat och tagit mig på allvar. Det tror jag att många barn med andliga upplevelser genom historien har gjort och känt sig ensamma och också lite rädda.
De här erfarenheterna av att “det finns nåt mer, nåt större” lade för mig grunden för en fortsatt andlig medvetenhet in i vuxenvärlden, och det har givit mig en fantastisk möjlighet att lättare inte bara förstå mig själv genom flera lager, utan också människor i allmänhet. Och ju mer jag tycker mig ha förstått och insett ur ett metafysiskt perspektiv på liv och människa, desto mer har jag velat lära mig, förstå och öka mina kunskaper.
Genom åren har jag insett att all personlig – och – andlig utveckling är dynamiska processer som går upp och ner och framskrider med precis den kraft och framfart som behövs för att få den bästa och mest hållbara framfarten mot de mål som förmodligen är tänkta och uträknade från en högre allvis källa.
Och det har varit perioder i mitt liv när jag inte känt samma innerliga känsla, eller till och med saknat motivation för både bön och andliga övningar och undrat varför. Som om måttet med andlig energi då tillfälligt var rågat och fullt, och ett läge när inhämtade kunskaper ska processas, bearbetas och förstås. Och lite som när man pantar flaskor och lite otåligt och utan fullt medvetenhet har för bråttom och det blir fullt och stopp i passagen, och när den röda stoppknappen säger tillfälligt STOPP och ny input sätts på vänt. Det finns ju liksom en anledning till det hela..
När det blir såna här stopp, motivationssvackor och nästan lite olustkänslor kring mina dagliga stunder av bön och healing då får jag, trots att jag fattar varför alltid typ, lite skuldkänslor för att jag så att säga inte jobbar på som jag ska och kämpar mig över tröskeln av ett uppenbart motstånd. Då är det den där så typiska “duktiga flickan” i mig som kommer fram och styr mig, och den upplagan av mig är jag verkligen inte förtjust i och inte minsta stolt över, för då associerar jag sen gammalt till “beställningsjobb” och förväntat beteende och glapp i kontakten med sitt sanna jag… Och jag bara MÅSTE vara mig själv annars mår jag bokstavligen illa!
Så det är som så ofta i alla sammanhang att ta skeden i vacker hand och praktisera TÅLAMOD, för all personlig utveckling inklusive den övergripande andliga, är motsatsen till en snabb lättköpt progress, och fyller på våra hål av kunskapsbrister PRECIS så väl tajmat med hänsyn till “när och hur” så det ger absolut bästa utdelning för alltings bästa!
