Vad är det som egentligen ibland händer med medvetandet där i gränslandet mellan sömn och vaka, vad är det för ett magiskt rum som man gästar då, där det känns så obeskrivligt härligt och som vore man utan alla jordiska sorger och problem?

 Jag var 14 år julen 1968 och min kompis och jag fick för oss att vi skulle gå på julottan i kyrkan. Ute låg snön i skimrande vita, alldeles rena drivor och det var vinterkallt på rikskänt typiskt Målillavis, alltså rejält kallt om nästippen men sagolikt vackert och bara promenaden till kyrkan var för oss ett nöje

 På den tiden var julottan en verklig OTTA… och vi fick gå upp tidigt för att hinna till klockan sex. Eftersom jag förmodligen är född  morgontrött så var sängen  och “sova lite” mitt enda mål  när jag kom hem igen.

Och det var då, när jag precis kände hur jag så skönt gled in i en  sömn jag inte kände igen, men på ett plan fortfarande var vaken och medveten om ljuden omkring mig, som jag första gången hade en sån där speciell meditativ upplevelse där i den intressanta passagen mellan sömn och vaka.

Och då kom jag kom i kontakt med ett känslotillstånd där jag under några egentligen mycket korta ögonblick mådde så oerhört bra och  var i total harmoni och i en så behaglig, och helt okomplicerad kontakt med “allt” på samma gång – hade koll och överblick, men på ett avslappat sätt. Som om jag tillfälligt fått låna ett par sällsynt bra och starka glasögon som gav mig örnblick in i en förunderlig förståelse av det som jag i drömmen  liksom surfade mig igenom. Och jag kommer att tänka på en dikt av Karin Boye i samlingen “Landet som icke är” där hon skriver att ” den vackraste sommardag har det hänt att jag har längtat dit”, för så har jag faktiskt också känt.

Det här, för mig ibland snudd på magiska besöket, i som ett spännande rum med ett medvetande som närmast kan beskrivas som att vara mellan sömn och vaka, nedsläppet i det gränslandet, det är jag med om då och då och har varit hela livet och jag tror att många av mina läsare kan känna igen den upplevelsen. Och det har hänt mig oftare när jag sovit länge och tidig förmiddagssömn. Det är vid de tillfällena som jag haft särskilda intressanta klardrömmar och fått typiska andligt laddade ord och meningar till mig.

Vad är då det här för en sömn och varför känns den så läkande och helande och helt ljuvlig,  vad händer i hjärnan och vad är förklaringen till den andliga, mediala åtkomligheten? Varför kan man under en relativt kort stund av sömn vara så kreativ, ofta se lösningar på problem och liksom befinna sig i ett ovan – allt – perspektiv där helheter och insikter är så nära och uppenbara? Det undrar jag och bollar över mina frågor till mina läsare som kanske har kommit till mer klarhet kring det här än jag…