Man tar alltid en språklig risk att bli lite patetisk och högtravande allvarlig när man skriver om klimat – och – miljöproblematiken eftersom det självklart berör ALLT det levande och själva existensen och då är det svårt att komma ifrån känslosvall och en viss fetångest, så är det i alla fall för mig.
Stora, alltför tydliga frågetecken poppar upp som popcorn i en het gryta och man undrar med oro i bröstet, om vi överhuvudtaget HAR någon framtid i sikte att ängslas över…? Och om efterkommande generationer verkligen får samma gåva att få resa genom år och dar genom alla spännande nyanser av jordiskt liv och varande, och om deras ögon får njuta den fullödiga skönhet som varit vår ynnest…? Till det sätter jag ALLT mitt hopp och ber för det!
Men hur KUNDE det då egentligen bli så här… och HUR kunde vi homo sapiens göra så “inte rätt” på nästan alla superviktiga och livsavgörande punkter i den bruksanvisning som vi efter ungefär 200.000 år av evolution väl ändå borde ha en rätt så bra koll på eller hur…? Varför har vi inte lärt oss mer…?
Men vi gjorde som jag ser det, tre verkligt stora misstag som jag tror om de nu varit lyckligt ogjorda, skulle ha kunnat hindra det mesta av förstörelsearbetet mot jorden, naturen och allt levande, nämligen:
Det… att vi nog tämligen omgående utnämnde oss till skapelsens krona och tidigt tycks ha blivit förödande grandiosa och blev bekväma med det. Vilket gjort att vi har fortsatt att underskatta och nedvärdera och underordna oss allt det andra som lever växer och andas, som djuren och naturen. Och vi har i vårt högmod forsatt att tro att vi ingen kunskap har att hämta från det hållet och att vi helt enkelt är bäst, står högst och vet mest.
Och det andra generalfelet är det att vi i vår “storhet” påtagit oss tolkningsföreträdet av de samband, orsaker och verkan som ligger bakom miljö – och – klimatskador och hälsopåverkan på det levande, och för sent började lyssna och ta varningarna på allvar.
Sen har vi länge varit fullständigt tokblinda för realistiska aspekter på vad som ganska förutsägbart händer om vi bortser från LÅNGSIKTIGT tänkande i det vi utsätter jorden för! Vi har vant oss vid korta perspektiv, korta tankar och kortvariga resultat.
Och jag tänker då på det faktum att vi – en ansenlig mängd människor – befinner oss här på moder jord samtidigt och på en rad i en av de vackraste av psalmer: “släkten följa släktens gång”….
Det är ju ganska uppenbart att vi HAR ett GEMENSAMT jobb att utföra och ta ansvar för, och vara de all – kompetenta företagsledare som vi är satta att vara för det GLOBALA mäktiga företaget JORDEN… och som vi i alla avseenden borde kvalitetsäkra – kontinuerligt genom hänsyn och respekt för den natur som vi varken kan eller ska styra över eller ingripa i!
Men problemet är som alla reflekterande människor numera vet, att vi under alldeles för långt tid har misskött den här gigantiska “firman” så pass…. att det nu handlar om omfattande akutåtgärder om konstgjord andning – rena livräddningen, och om ett sjunkande skepp som utan den mycket snart oundvikligen, når botten med en tragisk smäll!
Och klarar vi den livräddningen tillsammans, så borde den allra största lärdomen av våra fatala misstag och våra kortsiktiga egoistiska felval, vara just det att vi är alla sammanlänkade med allt annat levande i en sinnrikt uttänkt samexistens. Som innebär att det vi gör för vår egen del på gott och ont, bra eller dåligt, det får också alltid konsekvenser för natur och miljö och för våra medlevare här på jorden, nu och för framtiden!
