Min käre make och livskamrat och jag har alltid mycket att prata om och eftersom han är en del äldre än jag och vi har så helt olika bakgrunder och är varandras motsatser, så är det mycket som blir intressant att jämföra.
I dag har vi fixat och donat lite på hus och hem efter skogspromenaden och sen långfikade vi skamlöst och bara latade oss för den lyxen kan man gott unna sig då och då tycker jag. Och på makens uppmaning lyssnade vi sen till kosmologen och fysikern Max Tegmark och hans fascinerande sommarprat på nätet. Och till och med jag som inte riktigt delar min Jans naturvetenskapliga intresse tyckte det var superintressant och kan verkligen rekommendera andra att lyssna på det!
Ibland brukar vi titta tillbaka på våra respektive skoltider under olika tidsperioder i samhället och det kan bli riktigt roligt. Jan var tidigt ett typiskt “skolljus” som begrep det mesta, och det har han fortsatt med. Men mest inom de områden som jag tycker är lite tråkiga och snudd på obegripligt att dra in i hjärnkontoret..
Själv var jag aldrig riktigt bekväm inom skolans fyrkantiga värld, och passade nog aldrig riktigt in, frånsett mina första sex år i skolan som jag älskade. Jag var till exempel aldrig ens i närheten av att vara normalduktig i matte, inte heller i fysik och kemi, och landade alltid i en skämmig svag 2: a i betyg. Och jag tyckte alltid att det luktade så illa i fysik -och kemisalarna. Minns att jag nästan kunde känna hur vänster hjärnhalva, den lilla del som överhuvudtaget funkade alls… liksom krympte ihop och kopplades bort från min vilja, för jag tyckte det var så tråkigt.
Jag ville kunna förstå men det hände ofta att jag fick totalt hjärnsläpp, och fattade noll hihi…FAST jag tänkte så jag tyckte att knoppen knakade. Och jag kom att avsky alla mattesalar i skolan och fick som högkänslig nästan ångest av att bara närma mig en stackars matematiklärare. Mina vårdutbildningar som vuxen har jag däremot älskat och lyckats väldigt bra med. Och under åren har jag i en del sammanhang själv undervisat och utbildat en del.
Var och en har sina starka grenar i livet och få behärskar alla. För mig var språk och allt inom ramen för kreativitet, fantasi och fria tankar från början min arena och styrka. Där har jag fortfarande mitt favoritrum bland intressen, och i det trivs jag bäst och känner mig hemma och kan ta fram det bästa i mig och göra bra i från mig. Tacksamhet för det!
Jag är en typisk och fullfjädrad högerhjärn – halvs -person, och fysik, kemi och siffror blir för mig ALLDELES för abstrakt, snårigt och svårbegripligt. Och kanske är det därför som en siffra, ett tal, blir just bara siffror för mig. Som MOT bättre vetande ger mig en barnslig KÄNSLA av att de egentligen saknar en direkt betydelse i tillvaron, att de bara “rör till det hela…” Vilket ju förstås just bara är en KÄNSLA och oförenlig med realism och verklighet.
Att jag till exempel fyllde 65 förra året är alls ingen konkret “hotbild” för mig haha… jag kan lika gärna vända på siffrorna och plocka fram 56 – åringen i mig. Och precis lika möjligt är det att, rent mentalt, halvera den där 65 -åriga talföljden och landa i 32 – och – halvåringen Ann, som då hade fått sin sistfödda som var 2 år….tänka sig!
Därför blir jag också arg på den dumma ytliga åldersfixering och diskriminering av äldre, som vi trots alla rop om mångfald, ser lite överallt faktiskt! Själv har jag aldrig känt mig riktigt “vuxen” fast den pensionär jag nu är på riktigt. Det här barnsliga i mig har varit ganska bra i vissa avseenden, och särskilt när det gäller min kreativitet och i skrivandet.
MEN då och då kan jag faktiskt bli lite trött på mig själv och kan tänka:
Att när jag blir “stor” och äntligen vuxen….hihi vill jag bli lika förståndig och rationell och lite mer “hjärn -klok” som “guben” min.
Jag vill kunna se lite mer pragmatiskt på vardag och verklighet, och önskar att jag till exempel kunde sätta mig ner som han gör, och nyligen gjorde, och till exempel skriva ner en matematisk formel, en teori om primtal som han haft några år och skicka den till Max Tegmark. Eller förstå sambanden bland rymdens stjärnor och galaxer … Jag blir så imponerad av det och så glad för hans skull!
Och jag önskar att jag kunde som “guben” beräkna vinklar, vindar och fallhöjd och allt vad det heter, kanske inte på heltid haha, men lite då och då, för att kunna känna hur det känns att vara motsatsen till den jag själv är. Kanske en liten PRAO – period helt enkelt…!
Men för övrigt är jag ganska nöjd med mig själv och mitt lite försenade “vuxenblivande” , för det ger mig en oftast en bred, klar och oblockerad, oförvanskad syn på livet och det är ju i sig ändå en kunskap, eller hur…..
