Vad är det EGENTLIGEN som händer när man som jag, då och då på natten plötsligt vaknar och känner att jag tappat fotfästet i varandet och som jag håller på att dö av oförklarlig ångest…?

I natt hände det där ytterst obehagliga igen, det som hänt mig då och då under alla år och alltid på natten när jag sover, och när jag har somnat utan att nåt särskilt har hänt på dagen innan. Som på en given signal och som om nån tryckt på en stor svart läskig knapp, väcker mig känslan av en mycket närvarande tyngd av en rejäl skopa STOR – ångest på mitt bröst …. Förloppet är, med små avvikelser, alltid detsamma: Jag vaknar, och kan först inte på vis i världen vare sig förstå eller känna vad det är som är FEL, men ändå VET jag att  det just då  finns ett “fel” i mig. Ett okänt “något” som  har gjort att jag liksom spårat ur och är som en suddig, vilsen och ångestriden mycket LITEN nästan – människa…

 

Jag tillhör för övrigt den kategori av människor som är lättväckta, och mina superkänsliga sinnen tar tyvärr, nästan aldrig ledigt och unnar sig ofta inte ens lite vanlig, vettig nattvila. Så jag har på nåt mysko vis oftast en beredskap för det mesta, och här får jag väl lägga till ett hahha,… För än så läge har jag en  välsignad hörsel och uppfattar som, typ en orm – en kobra i sin bästa ålder, den minsta vibration i omgivningen. Och det här är väl, om man ska vara uppriktig på både gott och ont, för det är inte alltid befrämjande för en god sömn eller för sinnesron, att ofrivilligt jobba heltid som oavlönat “inbrottslarm”...

Men just det här tillståndet och när jag blir väckt av nåt som pågår inne i mig, och INTE utanför, det har jag alltid undrat över och jag vet att många andra upplever det då och då. Många har en direkt förklaring och kallar det “nattmara” och sömnparalys eller förklarar det som bara ett starkt mardrömstillstånd, vilket minsann kan vara illa nog.

När det hände i natt, så hade jag  under dagen druckit tillräckligt, för vädret rekommenderad  mängd vätska, hållit mig lugn i skuggan och mådde bra och som vanligt. Och det har också visat sig att de här konstiga incidenterna kommer oberoende av såna världsliga omständigheter, men jag nämner det ändå.

Och nu tillbaka till nattens episod. Efter att jag med ren viljekraft lyckats avväpna den första käftsmällen av ångest och dallrande oro, och instängdhet och svedan efter den, gick jag försiktigt ur sängen för att liksom skanna av kroppen och om jag verkligen levde och höll ihop…. för så konstigt känns det.  Jag förstår att det kan låta dramatiskt och det är precis vad det är. 

Eftersom ångesten sätter sig direkt på andningen och rubbar den, och då hjärtfrekvens och blodtryck så givet stiger, så blir man extra orolig men jag ville  inte väcka min man. Så jag kände då att jag var tvungen att ta mig ut på vår altan och låta den knapphändiga nattsvalkan omfamna mig som en jordande lugnande famn. Det kändes så skönt, men saken var den att vi har ett relativt svalt sovrum och jag var faktiskt inte varm eller svettig då jag väcktes.

Det tar en bra stund innan jag kan landa i mig själv  efter en sån här “väckning” och komma ifrån känslan av att vara som instängd i en burk med locket på. Men när efterdyningarna väl släpper så är det ljuvligt att få somna om och det gjorde jag så småningom också natten som var.

Tiden tycks obefintlig och det känns ungefär som jag vore efterlyst för mord eller hade startat ett krig och ser inga flyktvägar och alls ingen hjälp. Och  under detta intensiva, tidlösa skeende känns det när det är som värst och när de här energierna kulminerar, som läge bara för att inrikta sig för slutet och “the bitter end”,  så är det i alla fall för mig. Jag ser inget särskilt och hör inga konstiga ljud, men  där finns en hotfull närvaro av en energi under denna stund av overklighet. 

Vad är det då EGENTLIGEN som händer och vad ligger bakom de här vidriga, omskakande väckningarna, och vad händer då med kropp och själ, undrar jag? För om man nu, som jag, tror på och bekänner att vi alla faktiskt härbärgerar en SJÄL som en gång lämnar oss då vi tar vårt sista andetag, så blir det hela intressant oberoende av och med full respekt, för eventuella medicinska, fysiologiska förklaringar.

För jag utesluter inte att själen som är en van resenär, under sömnen och vid särskilt gynnsamma tillfällen lämnar våra kroppar och ger sig ut på ganska långa bildningsresor och  utfärder, för att så fint öka våra kunskaper och vidga våra andliga vyer. Och det tycker jag känns så rätt och riktigt och inte det minsta konstigt. Men antagligen är det inte alltid helt enkelt att ens för själen flyga ur våra jordbundna kroppar och ta sig in igen, det kan förstås ibland innebära vissa grader av komplikationer… Som det att (och nu spekulerar jag på mitt vis – fritt och otyglat) att en grund och lite orolig sömn eller en fas av yttre turbulens i tillvaron just då hos själens ägare, kanske kan göra att det blir ett glapp, ett elavbrott mellan två olika medvetandetillstånd, eller att inte alls samstämmiga frekvenser krockar och försenar själens återinträde i kroppens boning..?

För vem kan säkert veta om andevärldens utbildningsteam alltid är helt skyddade för vissa olycksfall i arbetet? Eller är det kanske bara så att den högre meningen för oss i såna här uppvaknande blir dubbeltydig! Och att själva syftet är och ska vara, att vakna upp inför en allvetande källa och en andlig verklighet, eller att kunna hålla ett gammalt uppvaknande vid liv och ha en öppen och mottaglig kanal…?

Och kanske är de här omruskningarna markörer för vissa portaler som man ska ta sig igenom för att kunna ta sig vidare till en ny nivå. Och då skulle  man symboliskt kunna likna det här vid “födslar” av ny kunskap och då kanske det måste få göra lite ont vid en sån andlig förlossning och vara lite omskakande, vem vet- egentligen…?

Men just då, när det händer är det allt annat än spännande tycker jag.

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *