Tänk så mycket dumt och onödigt man bär sig när det gäller förvrängda, skruvade subjektiva uppfattningar av sig själv, och hur lätt man vänjer sig vid att “må skit,” och blir “låtsaskomfortabel” med det! Och vad fort, man tidigt kan växa in i en destruktiv och väldigt orättvis självbild, som om man hade, typ skrivit på nåt löpande kontrakt för att på ett primitivt plan tycka illa om sig själv …!
Själva upprinnelsen – källan till det, kan inte sällan vara det att en älskad, betydelsefull och viktig förälder släpper ett förfluget ord eller en kritisk kommentar, mer eller mindre medvetet från sin mun till sitt barn, inte bara en gång, utan upprepat, som ett mönster. Det här kan ge djupgående skador hos barnet, och för ett särskilt känsligt barn kan det här oförlåtliga sveket och det bristande inkännandet med sin avkomma, sitt kött och blod, bli till ett permanent blödande sår i hjärtat där mottagningen för känslomässig anknytningen sitter, och skapa svår tillitsbrist till skada och blockeringar i relationer. Och man ska komma ihåg att föräldrar är mer eller mindre lämpade och rustade för sin uppgift, och inte alltid Guds gåva till mänskligheten…
Jag talar utifrån vad jag själv har upplevt och vad det gjorde med mig, och jag känner djupt för de barn som behöver växa upp under såna här förhållanden! Man kan om man vill, förlåta sina föräldrar, men det innebär på inget sätt att man behöver förlåta deras bristfälliga gärningar, men om möjligt söka förståelse för det gjort!
Det finns inte mycket som är så känsligt som när en mamma eller pappa, för vilka barnet är och ska vara den osvikliga klippan och den villkorslösa kärlekens öppna famn, bara så mycket som närmar sig ett nedsättande ord om utseende eller duglighet i allmänhet. Och det SKA vara precis så känsligt för i de här sammanhangen hör ingen okänslighet hemma! Och när det ändå händer så befinner den ALLTID sig på absolut förbjude mark…!
För eftersom föräldrar är de allra viktigaste byggarbetarna i den tidiga, så oerhört viktiga konstruktionen av barnets självuppfattning – och självuppskattning – självbild, så kan det ofta få förödande konsekvenser om de brister i det oavvisliga ansvar, och i den uppgift som alltid följer med ett föräldraskap. Och inte så sällan har de som misslyckas med det här, själva haft föräldrar med samma dysfunktion, och det kan då bli, vad jag brukar kallar ett “självgående arv” till nästa generation. Och det här kan fortsätta i generationer som ett trauma, där ingen vill, förstår eller förmår, ta på sig den rättmätiga skuldbördan …!
Men det här visar också på den helt underbara motsatsen som ligger i varje förälders möjlighet att genom att med naturligt kärleksfulla ögon, ett gott hjärta och en normal förmåga till anknytning, kunna ge sina barn den ovärderliga gåva som en stabil, trygg bekräftande villkorslös kärlek är! Det skapar en frisk oskadad självbild där självkärleken förblir ogrumlad och självklar och på plats från början!
För att återgå till mitt förhållande till min egen spegelbild så kan jag med glimten i ögat säga att jag inte “nött ut” många speglar i mitt liv, varken mentalt eller faktiskt. Och det är först nu i vad jag kallar “gyllenåldern” och som 60 – plussare, som jag äntligen landat i de mer förståndigare landskapen av mig själv och mest av allt värdesätter livet, hälsan och lugnet och det rofyllda i tillvaron och faktiskt kan gilla mig själv på allvar precis som jag är, och är tänkt att vara!
Och när man liksom “konverterar” till det “tänket” så har i alla fall jag fått en annan blick för saker och ting, och fördelen är att man plötsligt upptäcker allt det guld man faktiskt har omkring sig och i sig själv. Och man kan göra en fantastisk nyupptäckt av det som man förut när man var yngre, inte riktigt såg eller förstod värdet av. Och jag talar då om det som INTE har koppling till yttre egenskaper eller kostbara saker och ting.
Med det seendet blir så mycket till just gyllene och oerhört uppskattat och värdefullt. Och i ljuset av det blir man med tiden mer mogen och ser sina egna förtjänster och får dessutom lättare att se andras, vilket är ett stort plusvärde! Man blir modigare och mer prestigelös och vågar bryta, mot sina kanske mångåriga mönster och föreställningar utan rädsla för att mista kontroll eller överskattat anseende.
Och i dag lider jag inte längre av spegelfobi för jag har “gjort slut” med mitt stupida självförakt för alltid! Och jag vägrar numera att lägga skulden på mig själv eller vara en tragisk korsbärare! Jag har lärt mig att se orsak och samband och fått en bra förståelse för sammanhang och vad de gör med oss. Och jag vägrar att spela den patetiska offerrollen till alls ingen nytta!
