Har alltid känt mig lite som en gäst hos verkligheten och aldrig riktigt känt mig hemma här i den här världen, men gör inga anspråk på att kokettera med det …

Jag tror att de flesta av dem som känner mig skulle betrakta mig som en socialt trygg person med en hyfsat bra hemhörighet i mig själv. Men det är bara delvis sant för jag har hela mitt liv hittills kämpat med en alltid närvarande känsla av utanförskap och av att inte  riktigt höra hemma i den här världen, känt mig otrygg och rotlös och det har också bidragit till ett antal flyttningar i mitt liv…

Men jag har nog ändå varit ganska duktig på att, med en viss trovärdighet, spela en roll för att passa in och kunna leva upp till vissa förväntningar från omvärlden, precis som många andra också har gjort och fortsätter göra. 

Först på äldre dar har jag insett och accepterat att man inte med nån framgång kan fly ifrån sig själv och upplevelsen av att vara som ” en gäst hos verkligheten”. Den escapismen fungerar inte i längden och blir bara jobbig och besvärlig också för de människor man har omkring sig och lever med, och som man älskar och älskas av. 

Det är faktiskt ganska svårt att med ord uttrycka den här upplevelsen av främlingskap för det tenderar att låta smått patetiskt och löjligt högtravande, som vore jag “speciell” eller “särskild” på nåt sätt, eller att jag vill framstå som intressantare än jag verkligen är, men jag försäkrar att så är det inte. Det är ibland bara jobbigt att alltid leva med det här utanförskapet som inbyggt i sig själv, och det kan vara skönt att få skriva om det och sätta det på bordet och liksom ställa det  ifrån sig och bredvid sig själv en stund.

Jag kan tänka mig att det kan finnas en viss likhet med det som många människor känner i obehaget och ångesten av att vara född i fel kropp och med fel kön. Det är nåt som inte är som det ska vara, nåt har blivit fel från början. Och för mig är det så att jag ofta känner mig som jag har blivit nedkastad från yttre rymden utan den där bruksanvisningen till själva jordelivet. Jag saknar den där biljetten som ger inträdet till den där allmänna – självklara gemenskapen, den som de allra flesta tycks känna… och som visar på att man är en av de andra som känner sig hemma på riktigt här och inte bara en högst tillfällig, rotlös gäst hos verkligheten…

Det är inte så att jag INTE har haft ett bra och ganska roligt liv hittills, så långt, nej jag har haft det både bra och jättebra och mindre bra i lagom doser och jag har känt meningsfullhet, och det som är lycka för mig och jag är tacksam för det. Men jag kämpar med det där utanförskapet inom mig och jag vet inte vad det beror på, att jag ofta längtar bort och nån annanstans, och intensiteten i den flykt – lusten har genom alla år varit  tämligen konstant och närvarande i mig. Kanske är det i någon mån ett arv från båda mina föräldrar, har jag ibland tänkt… Jag får liksom aldrig riktig lugn och ro i min själ, och då berövas ju också lätt kroppen det lugnet. Det blir gärna en negativ cirkelgång som i längden kan påverka helhetshälsan. Och den bästa gratisterapin för det här är för mig då:

SKRIVANDET, SKOGEN OCH att se SKÖNHETEN! Och att försöka se det goda, i allt, eller i de fall då det kan synas svårt och till och med omöjligt, åtminstone jobba för att kunna uppfatta det minst “onda” eller negativa.

Under mina nattliga drömmar har jag några enstaka gånger liksom nuddat vid en stämning, en bildlös energi som under ett mycket kort ögonblick har känts som ett stort välbehag och lite en känsla av en sällsam hemhörighet – intill ren magi…! Det var både märkligt och mäktigt, och ändå lite skrämmande faktiskt.

Jag tror att det finns många fler som upplever samma känsla av utanförskap som jag gör, och det skulle vara intressant om ni kanske läser det här och kan berätta hur ni känner inför det här, det får ni väldigt gärna göra!