Man möter dem då och då, de där människorna som har den, den rätta sociala kompetensen.
Och jag tänker då inte på dem som bara är bra på att prata på, framträda och lägga ut texten ( vilka ofta nog… så felaktigt, uppfattas och vill uppfattas, som sociala) men som inte alltid gillar läget när någon annan i ett sällskap vill ta till orda.
Nej, jag vill uppmärksamma alla de beundransvärda och alldeles genuint socialt begåvade personer, som i ett bredspektrum av tänkbara sociala situationer fungerar inte bara som isbrytare, utan också som energi- och kraftgivare till sin omgivning.
De här så psykosocialt värdefulla medmänniskorna behärskar till fullo lyssnandets svåra konst, verkar vara födda in i världen socialt och psykologiskt välutbildade och med ett öppet hjärta, och äger förmågan att kunna skapa samtalsrum där ingen blir glömd eller utanför. Och de tycks redan från början ha med sig ett äkta intresse för människor som gör att de får andra att känna sig sedda och kan öppna sig och känna sig socialt obesvärade och trygga.
De här sociala isbrytarna är dessutom trygga nog att låta någon annan få spela första fiolen i den sociala orkestern, bli lyssnad på och få tala till punkt, utan att de känner att de tappar byxorna eller kjolen och förlorar självförtroendet…
Något av det mest imponerande med dem som är socialt kompetenta på riktigt, är att de ofta är så bra på att verkligen se, uppmärksamma och bekräfta sin omgivning utan att göra skillnad på människor, och det tycker jag är så sympatiskt!
Och så är det där med att det lyser omkring dem, det går inte att komma ifrån faktiskt. Socialt begåvade personer, om de är på riktigt, för inte sällan med sig något ljust, något gott in i de mellanmänskliga mötena och de berikar det sociala livet! Det är symboliskt, som hade de fickorna fulla med ett supernäringsämne som de allt efter vars och ens behov hos dem de stöter på, med suverän träffsäkerhet delar ut en dos av…!
Social kompetens är ett nästan utnött och numera ganska luddigt urvattnat begrepp, som förtjänar att uppgraderas till dess egentliga innebörd, som är och borde vara: Förmågan att på ett osjälviskt sätt vara välfungerande i interaktionen med medmänniskor.
