Visst…är det så att djuren står närmare den andliga, ursprungliga verkligheten än vi människor, och min första älskade vovve räddade mig med sitt änglaväsen och gav mig helgjuten trygghet i barndomen!

Dagens inlägg skrivet av mig, Ann Danell.

” Konstigt att man ofta vaknar tidigt och funderar…” säger maken vid frukostfikat.
Funderar över existensen villkor, över liv och död menar du…” säger jag igenkännande och fyller hängivet i. För har man levt varje dag tillsammans i många år så vet ett par som vi, och trots att vi i själva personligheten onekligen är varandras direkta motpoler, ändå vad den andra tänker och egentligen vill säga.

“Mmm, just det” replikerar maken något…disträ och kollar som av en händelse…lite ner i knät. Och så var samtalet i gång, med lite igångsättnings – hjälp av min ivrighet!

” Inte funderar väl djuren över sånt” fortsätter i samma spår min lagvigde “spränglärde” filosofie doktor till man, ovanligt direkt, lite naivt och ganska oanalyserat för att vara han.

Efter ytterligare en klunk av det goa starka kaffet lägger jag hakan/ hakorna… i handen och säger:

“Nej, vet du det tror jag inte heller att dom gör, funderar över liv och död – djuren alltså… för jag är ganska säker på att dom redan vet allt det där, dom har det i sig, det som vi människor lite… förenklat och ganska högfärdigt  kallar för “instinkt”. Det som jag tror egentligen handlar om att djurvärlden är bra mycket visare och står närmare den andliga verkligheten än vi kan föreställa oss,” filosoferar jag lite snusförnuftigt vidare.

“Vi är ju inte skapelsens krona som vi gärna vill tro, djuren står närmare det naturliga” replikerar Jan och jag instämmer energiskt. ” Vi är ganska övermodiga – egentligen , vi människor” fortsätter han. Och där satte han en fet poäng!

“Det handlar om tillit tror jag, och om att djuren har en suverän, bred existentiell språkförståelse som vi i allmänhet inte har utvecklat ännu. Och dom vet nog redan allt om den allomfattande tillvarons mysterier och sitter på svaren på dom eviga gåtor som mänskligheten alltid tampats med. Känner  därför full tillit till att allt är som det ska vara i varje ögonblick. Det är det vi kallar “instinkt, det som i själva verket antagligen är visdom på hög nivå”, säger jag och brer onödigt… mycket Bregott på min rågbulle.

Djur är så uppenbart programmerade för kärlek och ger oss människor oreserverat av den! För dom har råd med det med sina rika tillgångar av just DET vare sig vi förtjänar den eller inte, tänker jag tyst vidare. För hur ofta känner man inte att man mår extra bra när man är nära sin hund till exempel, dom är ju små healingänglar alla våra djur och har en viktig uppgift. Och där gör våra sällskapsdjur och bland dom, hundar och katter varje dag och stund enastående insatser för sin omgivning!

Det är en ynnest, och en gåva att få vara med djur som har mycket  så klokhet att ge sina ägare och som sprider sån trygghet och trivsel!

Bland annat lär djuren oss FÖRNÖJSAMHET och det att kunna gilla läget och bidrar stort till att vi på riktigt kan vara här och nu i stund och ögonblick. Och så är dom ju så suveräna på att koppla av och mikrovila nästan oberoende hur läget är, och det kan vara hälsosamt smittsamt!

Djuren står andevärlden, universum och evigheten närmare än människan, det är jag säker på för dom kom ju före oss och det ska vi komma ihåg!

Och att våra husdjur som levt med människor i årtusenden har känslor och kan förstå vad vi säger eller vad vi menar, känner både sorg och saknad och faktiskt kan bli deprimerade, det är jag övertygad om för det är ibland så tydligt !
Djuren står för mig uppenbart över oss i sin själsliga utveckling och vet vad som för det framskridandet är av betydelse. Och förtjänar alltid människan aktning och kärlek! Och för mig betydde min älskade allra första hund Centy med all sin kärlek och trygghet, ren överlevnad i barndomen.