Inte kan jag gå och lägga mig utan att först skicka TUSEN kramar och mitt hjärtas tack… till alla er som i dag skrivit fina, stöttande och vänliga kommentarer på mitt senaste blogginlägg om den förlorade kontakten med min son!
Jag blir verkligen så berörd av när människor som jag inte känner, aldrig har träffat, visar sin medkänsla när man delar med sig av det som ligger där allra djupast i ens inre rum. Och jag är så glad om jag kan ge lite stöd tillbaka och när man kan mötas i ett igenkännande av det som är samma, eller liknande erfarenheter.
Jag tror på öppenhet mellan människor och att de berättelser, som vi alla har så många inom oss, ska få komma ut och bli lästa eller lyssnade på. För då kan vi spegla oss i varandra och känna igen varandra som de människor vi är genom det allmänmänskliga och våra livserfarenheter. Och trösten är så många gånger att man inte är ensam med sina problem, andra har upplevt detsamma och känner igen tankar och känslor.
För vi är inte ensamma på den här resan, vi lever egentligen livet tillsammans, sett ur ett större perspektiv, det tror jag. Vi lever bara på olika platser på olika håll…
Kärlek till er alla från mig!
