Tidigt i min barndom var mina sinne nästan vidöppna, som de ju ofta är på barn, och jag var vansinnigt mörkrädd. Alldeles för ofta somnade jag utan att ha blivit lyssnad på av mina föräldrar och utan att ha blivit avbördad mina rädslor, och inte sällan låg jag där med fingrarna i öronen för att inte kunna höra eventuella otäcka ljud i nattens mörker.
De här upplevelserna av ren skräck för mörkret och nattimmarna har många barn och även vuxna upplevt och vet hur det kan kännas. Men det är olika hur, och om barn överhuvudtaget… förmedlar sina mörkerrädslor, och framför allt är det skillnad på hur föräldrar bemöter det här hos sina barn. Själv har jag inget minne av att jag blev tagen på allvar och lyssnad på av mina föräldrar, men jag hade verkligen ett behov av det, och inte ens min mamma förstod mig riktigt i den saken.
När jag kom i tonåren hade min högkänslighet ( en personlighetstyp som ingen kände till på 60 -talet) börjat blomma ut och krockade rejält med den för många, typiska existentiella grubblarperioden och mycket sattes då på sin spets i mig.
Långt tidigare hade jag reagerat tydligt på främmande energier och stämningar, som när jag till exempel bara åkte bort till en närliggande stad eller träffade främmande människor. Jag minns att jag ibland satt i baksätet på vår bil och sa till mamma att jag hade “Vimmerbykänslor” eller “Vetlandastämning”, beroende på var vi hade varit, eller att en doft, eller ett intryck av någon hade liksom följt med mig hem och att det kändes konstigt och obehagligt. Det kunde ta ett par dagar innan de här stämningarna lämnade mig och det kändes då faktiskt som en befrielse i min lilla barnakropp.
Och det hände då och då att jag också kunde reagera starkt negativt direkt när jag träffade vissa människor, på deras utstrålning innan de ens hade öppnat munnen, eller ännu oftare att jag upplevde vissa hus, rum, platser och miljöer som obehagliga, sorgliga eller rent av skrämmande. Det positiva med min känslighet var / är att jag lika starkt kunde känna in/ och även i dag kan känna in positiva, glada harmoniska energier i olika sammanhang. Det ser jag som en riktig gåva och den är jag tacksam för.
Senare som vuxen förstod jag med tiden och efter att jag skaffat mig en del kunskaper om energier, att allt faktiskt består av energi, vilket bekräftade det jag känt och förstått, att min känslighet förstås drog till sig de här stämningarna av energiavtryck i främmande miljöer och att jag tog med mig dem hem.
Vad ett litet barn behöver mest av allt i uppväxten är att bli lyssnad på av inkännande vuxna och mest av allt att bli tagna på allvar när de står där rädda, ledsna och upprörda med ett bultande hjärtat i sina små händer.
Och är man då ett högkänsligt barn som tidigt kanske också upplever det som brukar kallas “övernaturliga upplevelser” så kan det ibland få svåra konsekvenser och bestående känslor av förvirring och skräck hos ett barn som inte får berätta om det de upplever och om de inte får avlasta sina sinnen.
Därför vill jag verkligen uppmana föräldrar att verkligen ta sina barn på allvar när de är rädda för mörker, och för det som de upplever med sina sinnen. Att bara vifta bort det som barnet upplever som att det inte har hänt eller känts eller upplevts är inget bra sätt att lugna eller inge trygghet.
Det finns många barn som tidigt har mediala upplevelser och som förstås inte kan förstå eller tolka det de upplever i drömmar eller i vaket tillstånd och det här behöver de hjälp med att kunna hantera genom att i första hand få berätta, bli lyssnade på och respekterade av trygga, lugna vidsynta förståndiga vuxna på ett odramatiskt sätt. För att inte bli trodd, eller att bli nonchalerad eller till och med avvisad, kan för barnet vara mer omskakande och svårare än själva upplevelsen.
Så av egen erfarenhet vill jag uppmana föräldrar att, ta känsliga, mörkrädda barn på allvar och bemöta dem med respekt och närvaro! Och även om ni inte själva tror på den andliga verkligheten eller på mediala kontakter och upplevelser, så råder jag er ändå att uppbåda lite öppenhet inför det, för det finns barn som är medialt mottagliga och som inte sällan också är väldigt mörkrädda.
De här barnen behöver mycket klokt stöd från mogna prestigelösa föräldrar som har modet att inte direkt förneka de så kallade “övernaturliga upplevelser” som många barn under uppväxten faktiskt har och behöver få dela med sig av för att inte behöva fortsätta vara rädda och ängsliga. Och ibland kan kanske också lite kvalificerad hjälp utifrån behövas för att barnet ska förstå och bli tryggt igen.
Jag kunde förresten önska att det fanns en lika stor nyfikenhet, acceptans och tolerans för andliga upplevelser och en verklighet bortom den synliga, som för den artificiella, science fiction -värld och våldskultur som så många barn i dag tidigt matas med i alla medier, och många gånger utan vuxnas kritiska blick och förklarande närvaro, vilket nog, om föräldrar oftare tog sig tid till, skulle kunna förebygga mycket oro och mörkerrädsla hos många högkonsumerande barn…
