“Så mycket skit det händer hela tiden” sa en välklädd dam i min egen ålder i affären rakt ut i luften efter att ha kastat en blick på dagens feta löpsedlar, som inte helt otippat inte var nån särskilt upplyftande läsning, den här dagen heller….
Nu får man väl ändå säga att löpsedlar väldigt sällan visar en hel omvärldsbild och jag vill påstå att alla de goda, roliga och hoppingivande saker som ju faktiskt också händer där ute i den stora världen och runt omkring oss varje dag, är ganska dåligt representerade tycker jag…. Så man får praktisera sitt förnuft, och själv tänka till och balansera intryck och uttryck när man står där och gapar över den världsbild som nyhetsmakarna målar upp med sin breda pensel, för väldigt sällan har de koll på HELA BILDEN…
Och jag tänker, hur ofta har vi själva hela bilden av händelser och skeenden, och hur mycket förstår vi egentligen av det som ligger bakom? Finns det förresten en bortre gräns för hur mycket vår förståelse för våra medmänniskor eller för världens ondska egentligen kan sträcka sig …? Det här är förstås en fråga om att både kunna och vilja, för det ena är otvetydigt beroende av det andra…. Kan man förstå men inte vill, så stupar det på det, och i de fall när viljan faktiskt finns men där själva förståelsen brister, så felar det ändå. Men jag tycker förstås att det sistnämnda exemplet är mer sympatiskt…
Det är inte lätt att vara människa och förmodligen finns det en orsak till det, men att därtill vara en bra människa ställer en hel del ytterligare krav, det har jag förstått och jag gillar det konceptet och jag köper det fullt ut.
Men att vara förstående, klok och vidsynt och ytterst bli accepterande, kan för vem som helst vara en nära nog övermäktig uppgift. Och det är fullt fattbart att vi då och då, trots vår goda vilja, fast goda intentioner, hamnar där i empatins återvändsgränd både uppgivna och resignerade, ibland till och med förbannade på det som är allt annat än gott i världen. I den gränden har jag själv gjort några besök genom min historia…
Det har blivit en del grubblerier kring det här för mig, men trots min mänskliga ofullkomlighet har jag ändå alltid kommit fram till samma sak: Man måste gå kärlekens väg, när det gäller allt… ! Det finns banne mig ingen som helst genväg till att förstå, lära sig och utvecklas och att se orsaker och samband, inte minst när det gäller det vi tycker är galenskaper hos varandra.
Så jag vill jag inte begränsa min vilja till det här för det ger oftast så bra utdelningar, förr eller senare, och man ska nog akta sig för att döma eller fördöma innan man har just HELA BILDEN… Och det må låta hur patetiskt som helst, men kärleken ÄR det bästa hjälpmedlet till nästan allt som rör det mellanmänskliga i våra liv, och det är sannolikt inte heller en slump att det är på det viset…
Och har man skaffat sig en viss förståelse för det här, så tror i alla fall jag att det är lite som med typ Postkodlotteriet, man investerar i sig själv och andra och ju fler andelar, ju mer gott kan man göra, och desto större blir utdelningen och vinsterna….! Med den skillnaden att här handlar det INTE om det materiella tillskottet i kassan…. Men man blir helt enkelt rik på mänsklig kärlek, via förståelsen och acceptansen för nån annan eller nåt annat!
Och jag ser det som att de dagar när jag inte orkar vara så förstående, när jag inte förmår vara en så bra och hygglig medmänniska jag borde, då är det liksom TILLFÄLLIGT AVBROTT I SÄNDNINGARNA från det där härligt, mystiska och spännande stället, nånstans där uppe, var ifrån en för mig gränslöst kärleksfull och tålmodig kraft ger mig, och alla andra som vill ta emot, den undervisning och den stöttning vi behöver i våra liv…!
