Jag har med åren blivit en pinsamt slö initiativtagare till bjudningar och fester, jag gillar inte den försämringen, men det är väl bara att ta sats och hoppa på partyhästen igen och träna upp dom gamla umgängesmusklerna !

Sommaren är härlig och av tradition festernas och samvarons tid och det jag tycker om!  Men den förväntningen kan för mig numera uppriktigt sagt, bli lite för mycket för mig och då kan ett stresspåslag så illmarigt ställa till det och lamslå mina egentliga förmågor och rent ut sagt…göra mig dum i huvet! 

För som vore jag utnämnd till ansvarig för en mindre Nobelmiddag och ordna för den i vår lilla stuga på 80 kvadrat så precis… känner jag när jag numera äntligen får ändan ur “inte – nu – vagnen..” när vi ska ha lite folk här hemma och inför planeringen för det och när menyn måste ta form och skrida till verket. 

En gång, för inte sååå länge sen… var jag en tämligen driven och skapligt duktig, men ofta helt poänglöst…överambitiös kalasmakerska, som verkligen gillade att i alla delar planera för en rolig bjudning. Jag förvaltade då ett ganska vasst  matlagnings – arv från min kära mamma som merparten av den lilla lediga privata tid hon hade, stod där vid spisen med kluten på huvudet och rörde i diverse grytor. Och det var faktiskt som om det funkade som nån slags healing för henne. 

Och det var då, så här i backspegeln sett, närmast en petitess för mig och nåt roligt, att ordna med allt det som i “kalasväg” skulle göras och planeras för. Och i dag kan jag tycka att jag då var avundsvärt vältränad i den mentala kalasmuskulaturen, när jag alls inte låg vaken nätterna före och skallrade med bettskenan och oroade mig inför de kom-ihåg – listor som figurerade i huvudet.

Men vad hände då egentligen med den där Ann som förr trivdes med att bjuda till bjudning och fest… och med den sociala spänst i mig som onekligen hade sin peak vid den här tiden? Och var tog det där småländska fruntimret som var jag, vägen…som faktiskt älskade att hitta på nya maträtter och att röra i grytorna och såg fram emot att se släkt och vänner komma på besök ?  Har den sidan i henne – i mig – möjligen utvandrat eller rent av stilla avsomnat..? Ja, inte handlar det om nån större personlighetsförändring inte, och inte heller om att jag gått och blivit misantrop eller minsta folkilsken, så är lyckligtvis alls inte fallet, haha…! Så den frågan kvarstår utan vidare eftertanke ännu obesvarad?

Men jag tror jag att förklaringen helt enkelt kan vara den osäkerhet som man ju naturligt känner när man inte längre är ute och jobbar, och att den sociala exponeringen då blir så mycket mindre. Och i botten ligger hos mig också det, att fast man ödmjukt ÄLSKAR livet börjar känna en liten trötthet av att ha varit med om så mycket, så många gånger förut… i det stora sociala sammanhanget, att man har börjat närma sig en viss mättnad och är tacksam och ganska nöjd med det.

Men det faktum kvarstår att en del av oss, efter pensioneringen inte längre träffar så många utöver sin egen familjekrets och exponeras inte längre tillräckligt i möten med människor. Och naturligtvis kan därför även den bästa av socialt interaktiva muskler/människor bli lite förslappade.

Och har man då som jag en längre, jobbig utbrändhet bakom sig, så sätter det spår och påverkar lusten till socialt liv och umgänge. För min del hämtade jag ofrivilligt då upp en massa gammalt skräp och aktualiserade en del gamla svårsmälta upplevelser och hamnade i det som var något av en existentiell kris. Som intressant nog påminde en del om det man kunde känna i tonåren, när man ibland både ville och INTE ville saker på samma gång. 

Och då liksom… regredierade tillbaka till barnets och tonåringens stadium av att vara i stormen mellan ytterligheter som till exempel: 

En mildare form av en överlevnadstypisk hybris – och rent självförakt. Och det är för mig tonårstypiskt och kan gå i repris på äldre dar och är en ambivalens som suger mycket energi när man då hamnar som i en känslomässig torktumlare.

Och det här blir onekligen en mycket konstig och svårsmält soppa, som om man inte ser upp, och håller den kort, till slut står i vägen för att kunna se sig själv god att ordna t.ex ett gammalt vanligt, hederligt härligt relationsuppfriskande kalas…!

Men nu gör jag äntligen come back och är mitt i planeringsfasen inför en stundande bjudning med efterlängtade gäster…! Det är så roligt och så här långt, gott och väl. Och nu siktar jag högt och ska låta bli att sträva efter att det hela måste ta formen av en “perfekt” tillställning … och låta bli att vända upp och ner, typ på hela fastigheten hihi…! Och nu är jag äntligen… klok nog att strunta i kom- ihåg- listor som vore jag ansvarig för en 50 – personers 3- rätters middag… !

Det är sååå dumt, för vad är det… om inte en helt onödig osäkerhet som passar dåligt ihop med en seniorerfaren 69 – åring som jag som faktiskt har en hel del lyckade kalas bland meriterna i ryggsäcken.

Risken med den här dumma ambitionen om perfektion som styrde under några år, är också att när man väl sitter där glad i hågen vid bordet med gästerna, är så oerhört trött så man får anstränga sig för att hålla ögonen öppna och hålla samtalet igång… Och det kan då infinna sig ett, för tillfället högst oönskat och illa valt socialt antiklimax, då energin bara pyser ut och man önskar sig lite extra omedelbar påfyllning av kraft och energi, eller önskar att man där och då omärkligt kunde teleportera sig bort ! 

Men det blir nog bra det här kalaset också tänker jag, och vad jag kan minnas har jag faktiskt inte några direkta kalasmisslyckande eller större festtabbar i min historia, eller… jag kanske somnade eller svimmade och har förträngt det hela hihi…? Men  nu ser jag glatt fram emot come back och kommande fest! 

Nu har jag förresten inte tid att sitta här och chilla… för jag ska gå och fortsätta jobba och bocka av min “att -göra- till- kalas”- lista…! För det ÄR inte lätt att lära gamla hundar sitta, hihi!