Hörde en i övrigt intelligent och vidsynt känd man som jag annars uppskattar, här om dagen i TV lite beskäftigt slänga ur sig att ” alla män över 40 borde gå i terapi.”
Bra, visst är det bra att också män inser att de har ett psyke och att de faktiskt förstår att det inte på något sätt hotar deras manliga identitet… det är föredömligt. För jag tror verkligen att det finns ett stort mörkertal av män som faktiskt går omkring och alldeles i onödan mår psykiskt dåligt och som hellre projicerar det på kroppen än att tar det rätta steget mot en bra psykolog för de är så rädda att verka “svaga” och omanliga,” för en redig karl han har väl inte några problem med känslolivet, själen eller känslor”… typ. Och ännu mindre i dag när det styrande idealet oberoende av kön i hög grad är att vara osårbar, ohejdbar och högpresterande och framför allt att vara STARK och orka ALLT…
I botten ligger fortfarande, förvånande och trots allt, bilden av kvinnan som den mjuka, känslosamma och sårbara, och som just därför mindre skamlöst kan erkänna sitt psyke och sina känslor, och att det faktiskt kan uppstå ett illamående där. Men det här är inte okomplicerat, för så länge den mjuka förenklade bilden är förbehållen kvinnan så underblåser den också den lika förenklade, konserverade bilden av det motsatta, det mansideal som låg, och fortfarande ligger till grund för patriarkatet. En dumhet blir liksom beroende av en annan, och bildar en improduktiv symbios…
Det här tycker jag tål att tänkas på, för jämställdhet på RIKTIGT är ett viktigt mål att jobba för! Och frågan är om vi egentligen på allvar är beredda att ömsesidigt och seriöst, släppa på de gamla genusrollerna och omvärdera förväntningarna på män och kvinnor ur ett mer allmänmänskligt perspektiv…. Vågar vi det, kan vi, eller vill… vi ens det – på riktigt? Och är vi av bekvämlighetsskäl eller invand falsk trygghet, beredda att ta eventuella förluster? Och ser vi EGENTLIGEN vinsterna, de mer långsiktiga, av att se människor över könsgränserna?
Jag frågar för jag tycker att det fortfarande råder en viss motsägelsefullhet och ganska mycket inkonsekventa inslag i arbetet med jämställdhet mellan kvinnor och män i dag. Och att vi kvinnor liksom ganska ofta både tycks vilja äta men ändå behålla kakan …behålla vår gamla invanda kvinnlighet och faktiskt blir för undfallande mot män. Samtidigt som merparten av kvinnor säger sig kämpa för självständighet och egenrätt gentemot män, och att inte släppa in några fler “skitstövlar” i sitt liv.
Och det här både förvirrar och bekymrar mig, för jag tycker att vi snart måste bestämma oss för hur vill att kvinnoidealet egentligen ska se ut…OCH en för mig viktig, kanske den viktigaste aspekten av jämställdhet och kvinnlig frigörelse, är att vi kvinnor mycket mer bör vara noga med VILKA män vi faktiskt godkänner och släpper in i våra liv och att vi då inte glömmer bort vilka vi vill vara i vår kamp för den friheten! Och detsamma gäller förstås för män när de inleder kontakter med kvinnor.
Anledningen till de hinder som finns på den feministiska framfartsvägen mot det ideala kvinnosamhället vill jag påstå är det bortglömda, ovedersägliga faktum att vi alla, mer än vi är ett kön, är MÄNNISKOR och i det fundamentet är mer lika än olika! Och det här måste vi ha i minnet för det är viktigare för jämställdheten än man kan tro!
Mot den här bakgrunden är jag alltså ingen vän av tanken att “alla män över 40, generellt, bör gå i terapi” och jag skulle vara lika lite entusiastisk om samma påstående skulle gälla kvinnor i samma åldersgrupp. DÄRFÖR att vi är individer, olika människor med olika behov, skilda erfarenheter , värderingar och mognadsgrad. Och att vi måste ha rätt att få vara de hela människor med fel och brister , svagheter och förtjänster, som vi oberoende av kön ändå är!
