Ju längre jag lever desto mer övertygad blir jag om att man egentligen på GULDVÅG… borde väga det ganska dystra faktum att livets är kort, MOT det… att lägga dyrbar tid på att så överdrivet upprätthålla KONTROLL, STRUKTUR och ORDNING! Och faktiskt ta ner den trion av vår tids överskattade paradord från sin piedestal! För vad vi ofta missar när vi planerar och kontrollerar saker och skeenden för att vara PERFEKTA ( förresten.. ett annat överskattat begrepp) det är att den här utbredda ambitionen den TAR tid…den gör det… för det kostar att ligga på topp ambitionsnivån med alla planeringar och allt jobb med att få känslan av att ha”ordning och reda”.
För att inte tala om det där att alltid ha koll på sig själv och andra och på det som både SKA hända och DET som faktiskt redan HAR hänt…Och så också kanske hinna med att kalkylera med alla “tänk om” och “i fall att” och alla andra eventuella riskscenarier. Hela den här kontrollcirkusen den tar TID…den äter faktiskt oavbrutet med många stora bett på den TIDENS KAKA som vi alla har att förfoga över! Och DEN kakan ska vi vara rädda om och hushålla med tänker jag.
Och av det här blir det lätt en paradox! För vad som då händer är… att vi, så stt säga, bränner ljuset i båda ändar och använder MER tid – bränner mer krut, på att skapa MER – tid än det faktiskt GER! För om vi släppte lite på våra kontrollmaskinerier och särskilt där det faktiskt inte BEHÖVS, så skulle vi sannolikt vinna en hel del av den tid som vi gör allt för att FÅ… men som vi ofta, omedvetet, istället förlorar…
För all överdriven jakt på tiden är bara en illusion om att verkligen uppnår något bra, effektivt och viktigt, när vi i själva verket ofta bara jobbar improduktivt och motverkar våra egna syften. Vi lever helt enkelt, många av oss i VILLFARELSEN av att tjäna ett gott syfte, men som jag tycker, istället lurar oss själva.
STRESSEN och kravet på prestation och perfektion har på ganska kort tid blivit våra strängaste uppdragsgivare, och många av oss tycks ha skrivit på som ett symboliskt livstidskontrakt som TIDSSLAVAR… Och tämligen oreflekterat gillat vi läget och fortsätter med det. Och vi har inte alltid, ens tid att stanna upp och fråga oss själva om det här EGENTLIGEN känns bra… eller om det ÄR en utveckling som gör oss till bättre och mer välmånde människor. Och varför har det blivit så det kan man undra…
Jag är inget orakel, men jag har en teori om att vi nog har blivit beroende av att VARA tidsjägare och att förstås, pengar, ära och anseende är drivkraften. Och jag vill påstå att vi faktiskt blivit både lite dummare och mer kortsiktiga i våra bedömningar genom att vi tanklöst rusar fram i tillvaron med hjärnor som numera är väl marinerade i att tänka för fort och allt mindre själva… Men samtidigt tycks vi ha blivit FÖR ordentliga, förutsägbara och kontrollerande. Och i min värld kan det i längden och om det tilltar, bli något negativt.
För jag tror att vi människor, för att hålla kreativiteten och de fria självständiga tankarna vid liv, då och då måste tillåta oss att släppa greppet om både ordning och kontroll och ramen, för det är som jag ser det, en ganska överskattad ambition att ständigt hålla fast vid den. Vi behöver ibland unna oss att vara lite fria – till och med “vilda” och en smula sunt vardagsanarkistiska. För då tror jag att vi blir bättre tränade för att hantera livet och vardagen när det plötsligt inte ser ut som “det ska och brukar vara” utifrån den förväntan vi har på det som kommer. Då blir vi inte lika lätt så där lamslagna tror jag.
Och då får också hjärnan träna på IMPROVISATION och KREATIVA LÖSNINGAR. Och det gör oss definitivt starkare och bättre rustade inför så väl kriser som mer vardagliga oväntade svårigheter. För jag tror nämligen att vår hjärnas improvisationsförmåga bor granne med våra starka överlevnadsinstinkter och det är verkligen urgamla kraftfulla funktioner i våra hjärnkontor som alltid kan hjälpa oss…!
