Jag tror att precis som det finns många olika människotyper så finns det förmodligen lika många olika sätt att hantera en kris som den vi befinner oss i just nu. Och det kan man se exempel på från alla möjliga håll, inte minst i olika medier.
Jag förstår fullt ut den psykologiska förklaringsmodellen till det här, för var och en jobbar ju från sin ryggsäck och med sina tillgängliga verktyg, och det ger jag min fulla respekt, det gör jag verkligen.
Men för mig blir själva attityden till ett globalt hot, så omfattande som coronapandemin, hos en del människor, lite av en mask och ett uppenbart skådespeleri för både sig själva och omgivningen. Och här kan man också se att de gamla könstereotyperna, de nästan cementerade förväntningarna på hur “en riktig karl” eller en “typisk kvinna” ska vara, förstås… är med och spökar i bilden.
Och jag måste erkänna att jag har svårt att tro fullt ut på dem som ofta, och liiite tillkämpat faktiskt… tar på sig värsta “tuff – och – cool – minen” och hävdar att de alls “inte är rädda för corona” utan är “mer oroliga för jobben och världsekonomin”. Och behöver jag då tillägga att det företrädesvis är män som uttrycker det här…Och en och annan kvinna som sorgligt nog tycks tro att de måste vara mer som män för att bli sedda och accepterade…
Jag tror att det i själva verket är en mycket liten del av den totala mänskligheten som just nu INTE är rädd för att drabbas av coronaviruset och som INTE fasar för att nära och kära ska bli sjuka och kanske dö. Det ser jag som en högst relevant reaktion på ett så allvarligt läge som det här som aldrig förut har visat sig i modern tid…!
Och det minsta man ska ägna sig åt nu tycker jag är att spela tuff och osårbar… för det är ett dumt självbedrägeri som kan kosta mer än man kan tro… Jag är själv riktigt rädd för att viruset ska drabba de människor jag bryr mig om och älskar, och förstås för att själv bli sjuk. Och jag lider med och kan gå sönder av medkänsla… med alla de människor som jag vet just nu utkämpar en plågsam och oviss kamp mot covid – 19.
Och om jag inte kände så hade jag förmodligen en, stor och kall och inte särskilt vacker sten, placerad där det mänskliga hjärtat, i normalfallet, har sin plats i anatomin…
Men inför hot och fara förhåller vi oss olika, det vet vi sen gammalt. Och jag misstänker att de just nu, EGENTLIGEN räddaste människorna … kan vi säkert hitta i gruppen av personer med utmärkt väl fungerande förträngningsmekanismer som kört med den, och en del andra stålsättningar av både det ena och det andra, under kanske hela sitt liv.
Och jag undrar var just DU gör av dina rädslor och den oro som du också antagligen har i dessa dagar?
För min del ser jag till att hålla liv i de rutiner och vanor som vi, maken och jag, är vana vid och tycker om. Och så sätter vi för varje ny, välsignad frisk dag ner våra “fötter och vårt medvetande” djupt i vardagens alla roligheter och glädjeämnen. Och vi tittar, verkligen SER… på allt som växer och gror i vår trädgård och i skogen, och krokar arm med det under att livet faktiskt trots allt går vidare…!
En annan lugnande grej för mig är att nästan tokägna mig åt alla kreativa sysslor som jag, minst sagt går i gång på som: Att skriva förstås… och pyssla med blommor och grönt. Och så BAKA, hitta på nya spännande recept, och då främst matbröd! Läsa roliga tidningar och bra böcker. Lyssna på en massa bra 60 – talsmusik som trollar mig tillbaka till tonåren, eller förstås… kolla på bra filmer och serier.
OCH om det går, alltid se till att eventuella vardagsproblem är lösta eller är på väg, mot en bra lösning. Och att de frågetecken som under dagen kanske har gjort visit är konfronterade och ordentligt uträtade innan det är dags för att knoppa in och sova.
Och sist men inte minst vid dagens slut, vid behov, (händer lyckligtvis inte så ofta) se till att avväpna mig själv och ta avstånd till alla tendenser till konflikter och negativa affekter som kan uppsöka mig i tanken… Gå in i fredsläge och rikta acceptans, förståelse, försoning och förlåtelse i alla riktningar såväl retroaktivt som i en tänkt framtid!
- Inte tillåta känslor som kan måla upp skräckbilder ta över i huvudet inför natten.
- Hålla fast vid alla sakliga, seriösa upplysningar kring corona och SE det faktum att så många människor på jorden HAR blivit friska och faktiskt överlevt!
- Och så påminna mig själv om att jag i snart 66 år, varje ny dag har levt och glatt mig utan att ha haft någon som helst garanti för liv och hälsa, och det har gått så utmärkt fint och bra!
- För precis så är det att leva: Livet ger inga garantier och lovar inget, men livet är LIVET och underbart medan det pågår!
