Under en tidsepok av så där… hundrafemtio år har vårt samhälle inom skilda områden genomgått stora och betydelsefulla förändringar på både det strukturella och individuella planet. Men att vrida ett samhälle bort från det gamla, otidsenliga som tiden med all rätt har sprungit ifrån, och styra det framåt och i rätt riktning mot något bättre, mer rättvist och människovärdigt, DET gör man inte i en handvändning, inte med någon större framgång.
Och jag anser att alla större och mer omvälvande samhällsförändringar som seriöst strävar efter utveckling och sunda progressiva framgångar som syftar till människors, djurs och miljöers bästa SKA ta sin behövliga tid i anspråk och så måste det vara för att det ska kunna bli bra och hållbart för framtiden.
Men det finns uppenbarliga eftersläpningar när det gäller en del verkligt angelägna förändringsbyggen och som fortfarande är långt ifrån klarade, eller ens “taksäkrade.” .. Och i det slöarbetet ingår kvinnors allmänna rätt och lika värde! Och det är INTE okej för vi är en bra bit inpå 2000 – talet… och skriver faktiskt nu år 2021..!
I ett bakåtperspektiv kan man väl säga att med industraliseringen, urbaniseringen – flytten till städerna i slutet på 1800 – talet och början på 1900 – talet, var ett första, betydande och ganska stora steg för många mjölkorskor och pigor som då fick mer omväxlande och avancerade industrijobb. Och det innebar också relativt sett, mer betalt, större respekt och en miljö som var en betydligt större kvinnovärld där nog den tidens kvinnor kunde till viss del, stärka varandra och inspirera till mer självständiga tankar, uppmuntra drömmar och engagera sig i kvinnosaken.
Och det här var för kvinnor ur arbetarklassen, kan man nog säga, den första riktiga utbrytningen ur det hårda grepp, som bondesamhällets patriarkatstyrda arbetsmiljöer länge hade haft om kvinnor.
Jag kan förstås då inte låta bli att titta på det som jag tycker är den lite större bilden och det som, bland annat, kan ha hållit tillbaka den här utvecklingen och på det som fortfarande… håller i bromsen för en könsjämställd utveckling. Och jag ställer mig frågan om vi kvinnor emellan, länge inte har behövt syssla MINDRE med revirmarkeringar och tävlingar och inte i beundran så mycket putsa varandras fjädrar och uttrycka vår beundran för i huvudsak, det som gäller utseendet, en vackert ansikte eller en perfekt och till fullo vältränad kropp…?
Och kanske har vi i ljuset av en sund självrannsakan faktiskt själva mer eller mindre bidragit till den här eftersläpningen av en gedigen, hållbar jämställdhet och respekten för HELA kvinnan… Genom att fortsätta vara till mäns (och kvinnors behag) genom att i första hand vilja vara snygga och attraktiva och konkurrenskraftiga som kvinnor – och mellan kvinnor. Och där har vi, anser jag, då i viss mån motarbetat våra egna intentioner och ganska aningslöst fortsatt att konservera gamla uttjänta, förhatliga könsstereotyper… Fast vi egentligen inte vill, eller i alla fall säger att vi inte vill. ..
Jag vill påstå att vi istället mer – ännu mer, behöver vara varandras inspiratörer till att våga vara HELA kvinnor med det mänskliga spektrum som vi oberoende kön, förfogar över. Med att hjälpa varandra att kunna hämta upp matriarkatets urkraft i varandra och lyfta fram och värdera våra inre egenskaper och kvaliteter! Och fortsätta leva i fred och kärlek med de män vi själva väljer och anser vara värda vårt sällskap.
Vi ÄR på god väg, och har hunnit en bra bit, men som i allt ständigt pågående förändringsarbete som tiden färgar, spårar vi ibland ur och förvillas av vår egen förvirring… MEN vi kommer att lyckas om vi fortsätter på den fredliga, sansade genomtänkta linjen utan att förstås… vara vare sig mesiga, rädda eller eftergivna!
