Jag måste erkänna att jag har svårt att fullt ut tro på en människa som igenkännbart, bestämt och med eftertryck och en lite…flackande blick, hävdar att hon eller han “absolut INTE ångrar något” i olika sammanhang eller när de ser tillbaka på sitt liv. Och en sån envis förnekare kan jag, mot mitt egentliga bättre vetande, ändå uppleva som kall, avstängd, “metallisk” och lite skrämmande faktiskt. Och alldeles oberoende av kön har såna” tuffingar” har aldrig imponerat på mig.
Jag tillåter mig faktiskt att tvivla på många såna förnekare av flera skäl. Och ett av dom är att jag erfarit att de största ångerförnekarna nästan alltid visar sig med samma gamla genomskinlighet som alltid. Och då blir för mig själva bakgrunden så tranparent och åtkomlig, då när någon liksom stärker sitt mod och tar sats, höjer rösten ett antal snäpp och typ sätter ögonen i andra, och uttrycker ett märkbart förakt inför att tänka tillbaka, jobba lite med retroaktiv sjäkvrannsakan eller att landa i ett eventuellt motiverat “ÅNGER”.
Ett annat förnekelse – signum tycker jag är det att man lätt kan ana att det sannolikt ligger något starkt känslomässigt bakom som har har satt sina spår. Och som i längden blir så jobbigt och till och med smärtamt, att man väljer den enklaste vägen genom att förneka och förtränga. Och toppar det hela med att rationalisera det hela så pass… att det som ligger där djupast i botten och ropar på lite sund eftertanke, då förvandlas till en obetydlig petitess.
Det här är bra synd tycker jag… och ett ogenomtänkt beslut som känns som om det utgår från en RIKTIGT stor HÄRVA av rädslor! Rädslor för svaghet och för att uppfattas som en hopplös förlorare. En som i sammanhanget inte var förberedd, inte hade planen klar för sig, och som jobbade otaktiskt och därför gjorde ett klantigt “självmål” när han erkände sitt misstag… OCH som kanske då också, gjorde illa andra människor och förlorade en betydande del av sitt sociala förtroendekapital…
Men man ska aldrig dra alla svaghetsföraktare som inte kan ångra offentligt över en kam, för det FINNS människor som av olika anledningar föds utan förmågan till anknytning med andra och som inte kan känna empati eller riktigt förstå andra människors tankar och känslor. Såna personer säger ofta att de inte ångrar något för att de inte SER eller förstår vad de ska ångra, och det får man då ha förståelse för.
Men jag tror att de flesta andra faktiskt, fast de ibland förnekar det, känner både eftertankar, ånger och dåligt samvete när det är befogat. Men att det för vissa, (och här vågar jag påstå att det nog finns en viss manlig överrepresentation, eftersom den stereotypa mansrollen inte lämnar så mycket uttrymme för “svaghet”) är en ren styrkedemonstration för att visa sig oberörda och att de inte hänger upp sig på saker.
Men att ångra något när det är befogat ÄR ingen svaghet och inget mänskligt nederlag! Utan ett bra tillfälle till eftertanke och självrannsakan och ett utmärkt sätt att att förebygga ett stumt, improduktivt dåligt samvete som bara fortsätter skava, men som inte alltid leder till vare sig en förståelse eller ett förlåt.
Och att, vid behov, vara lite ödmjukt eftertänksam och ångerfull är dessutom ett hälsosamt sätt att stärka sin självkännedom och öka sin personliga utveckling!
