Likgiltigheten är kommunikationens bottenskrap i både kärleks – och vänskapsrelationer och kan bli förödande när orden fryser till is mellan oss!

Jag tror att de flesta av oss i någon mån spelar våra roller eftersom det ju ingår i det sociala spelet. Och jag tror att det blir så eftersom vi anpassar oss och så ofta lägger orden i munnen på varandra som en förväntad styrning och ett incitament till fortsättningen på ett pågående samtal, för så funkar ju ofta kommunikationen och det mänskliga samtalet. Men jag tror också att vi också, men förstås olika mycket, just spelar en ROLL för att skydda ingången till den vi verkligen ÄR utan alla förvillande masker. 

För vi vill i allmänhet inte, inför vem som helst, stå där nakna och avklädda vårt skydd och kamouflage och väljer därför utifrån vår integritet, inför vem och vilka vi vill exponera vårt rätta, sanna okonstlade JAG. Och jag tycker egentligen inte det är något konstigt med det, för jag tror att det har att göra med den där urgamla överlevnadsinstinkten, den medfödda primitiva urskiljningsmekanism som jag så ofta har tjatat om i mina inlägg. Och här menar jag att både verbalspråket och vårt kroppsspråk naturligtvis har en stor betydelse.

Och jag fortsätter envist med det eftersom jag tycker det är så intressant att en sån instinkt i människan har överlevt och det… faktisk ganska oförändrad genom evolutionen och fortsätter gripa in i våra liv när den tror…att det är skarpt läge som då för cirka två miljoner år sedan och under hela den mänskliga hjärnans utveckling. 

Språket har sannerligen utvecklats sen dess och fortsätter med det i en ständig dynamisk och förändring. Och vår moderna replikföring är ganska snabb och ordrik och vi har i dag långt…långt senare ett rikt och ymnigt språk att välja ur som vant och snabbt kommer till oss när vi vill ge uttryck för det. Det hade däremot inte de allra första upplagorna av oss när vårt språk inte var färdigutvecklat och nog mest bestod av djurliknande läten och varnande ljud som kommunicerades mellan individer. 

Men det uttalade språket och de ord vi säger till varandra har sen länge också varit markören för vårt intresse för omvärlden och visar OM – och HUR vi uppmärksammar varandra. Och språket har onekligen MAKT och orden är kraftfulla. Men det mest talande är ändå tycker jag ofta det där OUTTALDE som blir “elefanten i rummet”, den  obehagliga TYSTNAD och medvetna LIKGILTIGHET, den utfrysning  som kan uppstå mellan oss, för det kan vara som en ren bestraffning att utsättas för. Och den får verkligen orden att frysa till is mellan oss och kan skapa så mycket negativa energier och blockeringar och djupa sår i det mellanmänskliga! Så hellre tala än att tiga och ut med språket, säger jag!