Jag har genom år och erfarenheter lärt mig att respektera min INTUITION och att aldrig avvisa en stark magkänsla. Och mina intuitiva budskap har genom åren övervägande landat i mig i samband med att min skrivarlust har infunnit sig. Och det har den lyckligtvis gjort hittills, och inspiration och tankegångar av växlande kvalitet har än så länge inte fattats. Och jag är SÅ glad och tacksam för det!
Men då och då händer det att jag helt osökt och plötsligt, får en del mer eller mindre fragmentariska texter, eller ibland bara en längre mening till mig. Och då ofta när jag håller på med något helt annat än skrivandet. Och speciellt när jag jobbar praktiskt och lite monotont utomhus, för det blir ju lätt ett meditativt skönt tillstånd när man stänger ner tankarna och öppnar upp andra flöden.
I såna lägen gäller det att snabbt skriva ner det man får till sig, och det har blivit en del anteckningar genom åren… Jag ser det här som gåvor “uppifrån” och att det nog är lite “min grej” eftersom skrivandet är en stor del i mitt liv, liksom andra har sin och får sina andliga gåvor. Och jag känner nästan alltid att jag ska dela med mig av de här texterna för att de så ofta har ett allmängiltigt budskap. Fast jag ibland, vid en första anblick finner dom lite dunkla och ofullständiga.
Men om jag med tillit behåller min respektfulla inställning så har inte sällan förunderliga saker hänt… och budskap har klarnat, djupnat och utvecklats ytterligare i mig.
Nämligen SÅ att själva budskapet, vad det än har handlat om, visat sig vara själva RUBRIKEN eller INGRESSEN till t.ex ett blogginlägg, eller krönikor jag skrivit genom åren. Och det som är smått fantastisk är fortfarande, att jag då bara kan sätta mig ner och skriva ner själva innehållet…! Som då är, förvånansvärt lättillgänligt och finns nästan i sin helhet, klart inom mig. Och DET här är alltid samma SÄRSKILDA och mycket sällsamma inspiration, så oerhört lustfylld att jobba med och ger endorfiner… det kan jag säga…
Och på det här sättet kom flera dikter till som jag en gång på 90 – talet bidrog med i en lyrikantologi. Och det var verkligen en tacksam hjälp.
Men… nu till det som jag fick till mig nyligen när jag jobbade i trädgården, innan den här dunderförkylningen haffade mig… Texten löpte fram så här:
“Livet som en teori”. En mindre handbok för er som inte riktigt klarar av det…! “
” Se livet som en stark och tydlig teori som du själv styr, fattar och har inblick i. Se det som om livet BEHÖVER dig, fast du själv tycker att du inte passar in! “
” Se på livet som om det UTAN din del – utan dig, INTE blir riktigt HELT. ”
” Känn tillit till det här, och låt inte känslan av främlingsskap inför omvärlden bli ett hinder. “
Låt den bli din tillgång och din gåva, och gör den till din praktik…”
Det kändes märkligt nog först som en titel på en mindre bok jag skulle skriva, som ett uppdrag… För jag värnar verkligen om de människor som känner sig utanför och främmande i den här världen. Och jag vet att det finns dom som varje dag ser livet och vardagen som att bestiga ett riktigt högt berg. Det kan innebära att man till slut avsäger sig kontakten med andra människor och världen utanför. För att man, som vissa, helt enkelt inte förstår varför man är här på den här jorden och liksom saknar livets instruktionsbok, och för att sikten inför livets mening syns hopplöst skymd.
Och vem vet… det kanske kommer mer text och info. kring det här ämnet till mig…. Det är onekligen spännande att ibland få vara en kanal för något övergripande som verkligen har koll på allt och alla, och som vet vad vi kan användas till och göra tjänst i.
Det som kan vara svårt är den ganska överhängande risken för höjda ögonbryn och eventuella “idiotförklaringar” som man om, man är öppen med sina upplevelser, kan råka på från människor som inte själva tror på att sånt här kan hända en mentalt stabil människa.Vilket ofta är ett uttryck för gamla ledsamma, fördomsfulla lämningar av rädslor och blockeringar, inte sällan med kopplingar till äldre tiders religiösa helhetsgrepp på människor.
Och den här inställningen kommer inte sällan från dom som själva inte alls erfarit eller tror på en andlig, universell verklighet som en annan, närstående dimension till vår jordiska. Och då förutsägbart förnekar den kommunikation emellan som ibland faktiskt görs möjlig.
Men det här får man förhålla sig till med förståelse och behärskade känslor, och inte låta sig “krockskadas” i det förstås… inte helt okomplicerade mötet mellan två helt olika synsätt på livet och världen. För då mår man bara dåligt själv, och helt i onödan.
Utan man får fortsätta stå stark i sin egen sanning och låta meningsmotståndare och andra stå där dom anser sig ha hittat sin sanning! För jag tror inte att EN enda värdefull insikt kommer till oss innan vi är mogna och har jorden redo för växt och skörd i vår själs trädgård!
“
