I dag var jag plötsligt i diktartagen och inspirerad av hösten ville jag skriva om den. Men det blev, lite oväntat… något helt annat som knackade på och ville fram och ut ur mig. Något som kändes angeläget och som jag skulle förmedla till tröst och förståelse omkring mig, för de dagar “när att leva är att stenar bära”.
NÄR FÖRTVIVLAN TALAR
När förtvivlan talar färdas den ibland genom landskap av hårdhet, vrede och oförlöst sorg.
Klättrar med hårda steg över berg av maktlöshet, avstängda sinnen, och ogråtna tårar.
Vi känner ingen glädje, ser inte solen och ljuset, inte heller hoppet eller morgondagen.
Förlorar oss själva, hittar inte orden och tappar riktningen, går vilse i vår egen vanmakt.
Kämpar, lider, försöker verka starka, spelar osårbara och håller hårt i värnet av vredens mask.
Döljer dåligt vår förtvivlan för världen och människor, och spelar ett spel och spelar så fel, så transparent…
När förtvivlan talar i oss människor behöver dess innersta kärna bli bar, blottad och sedd.
För den som förtvivlar längtar djupast efter att bli genomskådad, avväpnad och förstådd.
Eftersom det underst i oss ligger en längtan efter kärlek, men som ibland blir skymd av ett pågående försvar.
Och vi behöver ofta MÖTAS och FÖRSTÅ varandra där bakom våra rollspel, förklädnader och skydd.
Då KAN vi lyfta stenar från varandras axlar och göra jorden till en bättre plats för alla…!
