Jag tror att många av oss bär på en romantiserad bild av en plats, ett ibland namnlöst ställe, där man i fantasin kan känna en särskild, inbjudande och lockade stämning och där man ganska naivt tror att man skulle kunna vara skyddad från världens ondska. En plats, verklig eller inte, där människorna är snällare, omständigheterna mindre komplicerade och där allt nog skulle ordna upp sig och där det mesta i tillvaron skulle funka igen. Och tillhör man som jag den där lite mysko typen som inte riktigt känner någon bestående hemhörighet i det här jordelivet… så ger det en viss rastlöshet.
En längtan efter att fly den vardag och verklighet som kanske börjar bli tråkig och glanslös eller allt för förutsägbar. Eller en desperat jakt på flyktvägar från ett liv där man inte alls mår bra, där problemen växer och blir allt fler och känns bortom all lösning.
Bakom en eskapism, en lust att hoppa ur den aktuella verkligheten och bara fly bort från allt, kan det ligga många orsaker. Och jag tror att om man oftare verkligen skulle gå till botten och söka ordentligt hos”verklighets – flyktingarna” bland oss, så skulle vi nog upptäcka att det är VI SJÄLVA,och våra rastlösa själar och en del oläkta, inre sår och obanserade självbilder, som ofta ligger bakom det här.
Och det finns absolut en överrepresentation av många flyttningar och bostadsbyten hos oroliga människor med rastlösa själar, det vet jag av egen väl beprövad erfarenhet… För hur många gånger har jag inte förut under åren känt av som hade jag ett oroligt nomadblod i ådrorna och sett framför mig hur “mycket bättre och lugnare” allt skulle bli “om vi flyttade” hit… eller kanske dit”…
Men ofta är flyttbeslut hos oroliga, i grunden rotlösa personer direkta villfarelser, irrationella och övervägande känslostyrda. Framför ögonen hägrar ofta samma gamla luriga färggranna bild av “alltings lösning” och en upptrissad uppfattning av ett romantiserat och överskattat hus, läge, miljö eller människor. Och inte så sällan går hela processen fort, alldeles för fort… och i såna hastigheter hinner inte alltid förståndet med.
För mig tog det ganska många flyttningar och vuxenår i anspråk innan jag faktiskt genomskådade min egen verklighetsflykt och förstod var det här, för min personliga utveckling improduktiva mönstret, hade sitt ursprung och varför jag hade, snudd på gjort det permanent. Och eftersom jag tycker om att söka efter både orsaker och verkan och grubblar en del, så upptäckte jag att svaret egentligen fanns alldeles på ytan av mitt medvetande. Jag hade bara inte VELAT se det…
Numera är jag den dyrköpta insikten rikare och VET :
Att det inte GÅR att fly från sig själv och sin historias skador! Och man KAN aldrig med nån vidare framgång flytta ifrån sin egen oro eller projicera själens rastlöshet på det som ligger UTANFÖR en själv, varken på miljöer eller människor eller livet självt!
Livet är förvisso så vist inrättat att vi varken kan, eller ska kunna, fly från oss själva och våra känslor eller uppfattningar, och jag vill påstå att det ligger en bra poäng i det!
För allt som är outrett och maskerat det kommer ALLTID tillbaka i nån form det kan man lita på! Och att tro att man kan fly och förneka, att gräset möjligen är grönare på andra sidan, eller att man kan springa ifrån sin historia, det är som jag ser det, rena självbedrägeriet och det finns då bara en plats man ska förflytta sig till och det är det inre… och avlägga visit hos sig själv!
