Nog är det ofta så att om vi i någon form, genom utbytet med människor, djur, natur eller livet självt som helhet, saknar KÄRLEKEN, så uppstår det väldigt lätt en obalans i tillvaron. Och om den härliga, goa amorösa energin av nån anledning precis har checkat ut, eller haft svårt att spåra upp oss och ännu på riktigt inte flyttat in och om man vill ha den i sitt liv, så BLIR det då för de flesta gärna lite tomt och sorgligt omkring oss.
Då kan det lätt hända att man antingen insjuknar i tråkig och meningslös bitterhet, eller helt förtvivlar och förlorar i mental balans, slår över, deppar ihop och resignerar. Eller ännu värre, börjar kasta skit på sig själv, skuldbelägger och faller för “det – är – fel – på – mig” – tankar. Man tappar helt enkelt då sig själv och sitt självförtroende och blir tillfälligt urdålig på att vara förnuftig, och är ofta väldigt nära att drunkna i den röra av osorterade känslor av olika valörer som man själv i förtvivlan producerat.
Som väl är brukar det här vara ett övergående, inte så långt “sjukdomsförlopp” och rätt så snart så kravlar de flesta av oss upp ur den sörjan av högkoncentrerade, skoningslösa emotioner och är på banan igen och återfår den berömda balansen i Varandet igen.
Ibland känner vi att vi just då inte behöver kärleken, inte har tid med den. Inte kan uppbåda kraften som en ny känslostorm kan kräva. Eller är bara inte beredd att göra nya, kanske alltför dyrbara osäkra investeringar i en annan människa, och sätter då kanske det amorösa på stand – by. Och det är väl inget fel med det tänker jag, så länge man inte spikar upp stora STOPP skylten och permanent hindrar all infart i hjärterummet, för det blir sällan bra.
Som med en del annat i livet som vi söker så missar vi det ibland för att vi inte SER det, eftersom det redan står där framför näsan på oss medan vi är upptagna med söka efter det vi längtar efter och sträcker oss för långt och fattar ingenting, och precis så kan det vara med kärleken också…!
Kärleken har många ansikten och är en dynamisk kraft som ständigt är i rörelse, ibland har vi den lyckligt i vår hand och får njuta av den långt eller kort, och ibland har vi den INTE och ropar förtvivlat efter den. Men vi kan aldrig göra anspråk på kärlekens tidtabell… för den som lever och mött kärlekens kraft, vet att den kommer och går som den vill. Och kanske beror det på att den i sin tur jobbar under SIN universella arbetsgivare och efter den STORA allomfattande tidtabell som nog styr och ska iscensätta precis allt det som SKA hända oss alla under livet!
Men har vi redan kärleken i våra liv så tycker jag att man då och då, och oftare än vad man tror är nödvändigt, ska tempen på en relation och kvalitetstesta den, syna den och TALA förutsättningslöst med varandra. Visar det då sig att den är i svaj och att det kanske börjar bli lite kärvt på kärleks – och kommunikationsfronten.
DÅ kan man faktiskt börja med ett “felsök” – ömsesidigt! Och då kanske hitta svagheten bakom dippen eller såret, göra rent och plåstra om ordentligt. För det GÅR att rädda kärleken och att laga och läka en relation! Och man behöver nödvändigtvis inte alltid kasta ut “barnet med badvattnet” där kärleken varit stark från början. Och att separera behöver inte alltid vara enda lösningen! För inte så sällan kan det som ser ut som slutet, vara en ny riktning – en nytändning och början på nåt nytt mellan människor!
