Min älskade dotter som nu är, ofattbara… 47 år, har gått igenom så mycket prövningar och svårigheter i sitt liv och jag känner ofta en förtvivlad mamma – sorg över det och undrar ibland varför hon, som ju är godheten själv… orättvist drabbats så hårt och fått avstå så mycket av det som de flesta andra kvinnor fått som naturliga gåvor i livet. Och i mina mörkaste stunder har jag, mot bakgrunden av ett egentligen bättre vetande om LIVENS villkor och trots min visshet om att alla nog får sin del av rosor och törnen genom att vara och leva, så har jag ibland ändå tvivlat över en högre rättvisa, det ska jag villigt erkänna.
Men har man som hon tagit sig fram och klarat sig fram på snåriga vägar med svår framkomlighet genom livet, så har man ofta, fast det kan låta som en klycha, fått värdefulla insikter och en del klarsyn på ett och annat. Och jag vill påstå att våra allra skarpaste specialister på att se helhetsbilder är just de människor som tagit sig igenom och bearbetat många svårigheter, och som av erfarenhet vet att livet HAR många nyanser och att mycket döljer sig under ytan av det vi ser.
Eftersom människan är ett utpräglat flockdjur för vilken igenkännbarhet och tillhörighet fortfarande… på en primitiv nivå har ett upplevt överlevnadsvärde, så känner många – allt för många, direkt vittringen av den som i någon mån avviker från flockens homogena bild. Och jag har förstått att många av de människor som haft/ och har det jobbigt i livet, tyvärr också upplevs som lite försvagade “konstiga” och avvikande och därför så orätt blir marginaliserade, utfrusna och då förblir osedda av andra. Och det gör mig både arg och ledsen!
Min dotter är så klok och lär mig så mycket hela tiden. Men i motsats till sin mamma är hon inte den som vänder sig utåt och uttrycker sina åsikter och kunskaper, och det är synd det, för jag tror att många skulle förundras över hennes kunskaper och tankar. Men hon fick, eller tog själv, tidigt rollen som den tysta, blyga flickan.
Hon med de stora, lite vemodiga bruna ögonen som gärna drog sig undan och som en del elaka kamrater tyckte det var fritt fram att mobba och hacka på. Sånt sätter spår och det är då lätt att man blir en anpassare som i varje stund och situation blir den man känner att man MÅSTE vara till fullo, för att accepteras och för att orka leva vidare.
Här om dagen satt dottern och jag och pratade som vi gör en stund varje dag. Hon var fortfarande trött eftersom hennes kropp håller på att försöka återhämta sig efter en riktigt allvarlig sköldkörtelkrasch, och det finns fortfarande en del oro med i bilden. Men som alltid, och precis som sin pappa, så har hon en hög arbetsmoral, och besitter en styrka som få i sitt liv och i sitt jobb, om än med en viss klok försiktighet.
Efter en kopp kaffe i vår trädgård säger Johanna, som min dotter heter, att hon tycker om att vara bland människor i doser av en normal arbetsdag, men att hon vissa dagar avskyr människor för deras bristande inkännande och egocentricitet, och föraktar sig själv.
För att hon alltid känner att HON måste tala de andras språk och förstå DERAS omständigheter för att kunna vara nöjd med sig själv och ingå i en gemenskap. Och att hon är så TRÖTT på att alltid vara både den samtalsterapeut och underhållare som intresserar sig för andra och som peppar och lyfter, tröstar och förstår sina arbetskamrater.
Och hon avslutade med att säga med kraft i rösten:
“Varför vill majoriteten av mina jobbarkompisar INTE tala och förstå mitt språk och visa lite intresse för mig, som jag hela tiden gör, och för det mesta vill göra, i förhållande till dem…? Varför är många så självupptagna och fixerade vid sig själva och varför vill de inte acceptera att vi är olika, som så många hävdar och säger att de faktiskt gör?
Och det här kan jag verkligen hålla med min dotter om. För även om vi bara trots allt alla är ofelbara människor under ständig utveckling, så borde vi väl ändå flockmentaliteten i oss, efter en sån lång historia av evolution ha minskat – mattats av, och i någon mån ersatts av acceptansen för det regnbågsspektrum av mänskligheten som så många av oss säger sig hylla och ansluter sig till!
Eller är det kanske bara ord… munnens bekännelse och teori…? För att det som de flesta andra gör och säger, det som flocken uttrycker, stärker oss och vår känsla av tillhörighet och sammanhang…? I så fall har vi tappat nåt i vår avsikt och sviktar betänkligt i det att vara konsekventa anser jag. Och det är hög tid att vi börjar vakta på den självupptagenhet som underligt nog har blivit rumsren, accepterad och en nästan upphöjd egenskap.
Och varför det kan man undra..? Jo, kanske av samma anledning. Den att gruppen av framgångsrika människor som är egocentriker har blivit allt större och att många andra då för säkerhets skull, vill ansluta sig till den stora flocken “för sin sociala överlevnad” och för att säkra sin plats i den homogena massan…?
