Jag vet inte hur många gånger som jag slagits över likheter mellan naturens, människans och det mänskliga livets villkor och det är kanske inte så konstigt eftersom vi i högsta grad är delar av samma helhet och hör i hop.
Det där tror jag att man medfött förstår eller rättare sagt känner när man är liten, utan några vidare frågetecken, att man hör ihop med allt annat. Och det återspeglas ju också i barnets lekar och obegränsade fantasi och omnipotens där man kan bli och vara vem som helst. Då alla identiteter, roller och skepnader är möjliga, nära och okomplicerade. Och jag tror att det enkla svaret på det här är att vi som barn relativt sett nyligen har lämnat den andliga existentiella ursprungskälla som vi alla kommer i från och ännu inte i vår “andekropp” så mycket påverkats av det jordiska medvetandet. Där i ligger magin att vara barn och att kunna behålla barnet i sig genom livet tror jag.
Och apropå likheter mellan människan och naturen, så tänkte jag här om dan lite extra på det faktiskt.
För i vår lilla trädgård som är gammal och bitvis så härligt vildvuxen och befriad från stressande perfektion, kan man ana en och annan rabatt som fått finna sig i att många gånger under sin historia, och innan vi nu tog över huset, att bli besegrad av både gräs och annat, och vars forna blomstring nog ligger långt bak i tiden och glömd för länge sen.
Inför sånt går min “omhändertagande- natur” i gång och då vill jag, fast det ofta signalerar “mycket jobb, ” väcka till liv och återupprätta de blommor och det grönt som en gång nån annans huvud har tänkt ut, och det som en annan hand omsorgsfullt planterat, vårdat och känt glädje inför. Men som tiden och människor helt enkelt har kört över för att det kanske inte längre passat in eller ansetts fint nog.
Det är i såna stunder min lust och glädje över att “ta hand om” blommar ut, den typiska vårdarnatur som för nu många år sen tveklöst drog mig till vårdyrket. Och i det jobbet har jag mött en hel del slokande, ibland nästan vissnade människor, som så sorgligt liksom igenvuxna trädgårdsrabatter försummats, glömts bort och inför omvärlden orättvist förlorat sitt rätta värde.
Och jag kan säga att det för mig har varit något av det mest meningsfulla uppgifter som livet har att erbjuda att få vara med och hjälpa till att få en människa att börja blomma igen och känna sitt rätta värde. Den förändringen blir ofta SÅ uppenbar och tydlig hos någon och sätter direkt avtryck i kroppsspråk, röst och ansiktsmimik som en ny och fräsch säkerhet, ibland återvunnen ur ett gammalt bortglömt, förträngt ID. Och det lyser, verkligen LYSER, inte sällan om en sån människa, och det är en storslagen gåva att få bidra till och uppleva det!
Och med tanke på att vi alla tilldelats ett mandat att faktiskt i varje stund kunna VÄLJA att stötta, lyfta fram eller upprätta den som behöver den hjälpen, så är människan en storartad och välutrustad möjliggörare med en egentligen obegränsad makt att kunna göra gott i världen.
Men med det följer onekligen ett ansvar att stå på det godas sida och jobba så gott man kan för det och INTE besmutsa sig med skitjobbet att göra motsatsen. Vare sig det gäller människor, djur eller natur.
Och kan man bara i sin trädgård rädda en liten vissen blomma, en lite tilltufsad insekt, eller slösa med varma leenden och vänliga ord bland sina medlevare, så tar man också tror jag, väl hand om sin inre trädgård där alla goda tankar och avsikter börjar. Och då kan det nog hos de allra flesta det ena efter det andra av hyggligheter bli till, rulla på och göra gott, och det är mer än bra tycker jag!
