Jag har ibland funderat kring varför våra föräldrar, och förvånande nog även då barndomen inte alltid varit så rolig, så ofta ändå blir de obefläckade ikoner som vi idealiserar, och varför retroperspektivet ibland gör oss enögda och så känslostyrda.
Jag tror inte, att det här bara är ett uttryck för en sympatisk förlåtelse eller ett försonande drag hos oss, vilket förstås är fint och gott nog. Utan jag har utöver det en teori om att den allra första speglingen av oss själva som vi omedvetet gör som barn i våra föräldrar när de ser oss, ger oss respons, uppmuntran och bekräftelser, eller i de fall när de inte gör det, är en bestående och oerhört betydelsefull länk till vårt allra första självbilds – bygge. Och att det finns en stark psykologisk faktor i att de människor – våra föräldrar, var de som konstruerade och gav oss ritningen till det, ofta livsavgörande bygget.
Av egen erfarenhet kan jag berätta att de mycket få och väldigt sällsynta tillfällen som min annars svårt självupptagna, ofta våldsamma, och av mig inte särskilt intresserade pappa, ägnade lite uppmärksamhet och kanske läste en saga eller överhuvudtaget lyssnade på mig, har med åren blivit retucherade och ommålade med ljusa färger och är i dag betydligt mer positiva än de egentligen förtjänar att vara.
Och jag vet att många andra människor har gjort samma märkliga restaureringar bland ruinerna av gamla smärtsamma minnen, och också plockat upp fragmenten av det positiva goda och bortsett från ibland avsevärda mängder av negativa barndomsupplevelser där dysfunktionella föräldrar svikit och försummat sina barn gång på gång…
Jag tror att när vi ser oss själva i våra föräldrar och “blir till” själsligen, varje gång som vi under uppväxten får mammas eller pappas kärlek och bekräftelser, får en outplånlig betydelse hur än livet sen blir. För barn är medfött specialiserade på att plocka upp och spara kärlek från föräldrar hur små förekomsterna än må vara. Det ligger sen länge djupt förankrat i den basala överlevnadsinstinkten hos oss.
Och att vi blir sedda och får viktiga återkopplingar som stärker vår identitet som människor, gör att vi livet igenom och särskilt när vi inte längre har föräldrarna kvar i livet, någonstans inom oss känner att vi till varje pris måste vara lojala och trogna minnet av vårt ursprung. En tacksamhet till de som en gång gav oss livet och för den första spegelbilden som formade vårt JAG. Och det FAST vi ibland kanske levde under otrygga förhållanden och som barn saknade en del viktig “näringstillförsel”.
Och så kan jag inte låta bli att ta upp där med att att jag många gånger har hört syskon beskriva den gemensama barndomen och föräldrarna på så skilda och ibland HELT olika sätt, som om det gällde helt olika personer. Själv var jag ett ensambarn utan syskon, och har då och då tänkt att det skulle vara intressant att kunna spola bandet bakåt och på nytt iscensätta min uppväxt och placera in ett eller ett par syskon, och sen gå in i huvudet på mig själv som vuxen, och se på hur jag då, i förhållande till de syskonen, kanske skulle beskriva våra föräldrar och den gemensamma uppväxtmiljön.
Förmodligen skulle vi ha olika minnen och uppfattningar och säkert också i det efterhandsperspektivet se olika kvaliteter, styrkor och svagheter i vår föräldrar. Och det skulle förmodligen också visa sig att vi uppfattade att vi ibland blev olika bemötta i samma situationer och mer eller mindre förstådda, eller ibland rent orättvist behandlade jämfört med en bror eller syster.
Och ibland har man förvånats över hur helt olika bilder av ett gemensamt minne från uppväxten syskon kan ha, och att stämningar och hågkomster av vad som en gång blev sagt eller gjort i ett hem, inte finns kvar i var och en på samma sätt. Som om var och en ur ett selektivt minne omedvetet valt ut och sparat vissa händelser och liksom kasserat eller suddat en del andra… Och det där är intressant tycker jag, men jag tror att det finns en egentligen mycket enkel förklaring till det här.
Nämligen den att VI liksom våra föräldrar och syskon, trots det genetiska bandet och sammanhanget, ändå är INDIVIDER! Och det blir vi ganska tidigt med allt vad det innebär av att se OLIKA saker, och att uppfatta och först det som vi möter i våra föräldrar och syskon på skilda sätt. Och att föräldrar helt enkelt i de allra flesta fall svarar på, och behöver göra det, det individuella behov som varje barn har och att det behovet förstås kan vara helt olika hos syskon.
Och det här kan ofta kännas orättvist och lämna efter sig ett varaktigt och ibland smärtsamt minne av att ha blivit särbehandlad, och framför allt en känsla av att ha varit mindre älskad av en förälder. Ibland kan den känslan bli kvar som en underliggande svartsjuka mot ett vuxen syskon och bidra till konflikter och primitiva mätningar och tävlingar på olika sätt emellan dem.
Inte så sällan kan det här förhållandet aktualiseras och bli smärtsamt och svårt för syskon när en mamma eller pappa blir gammal eller allvarligt sjuk, och då man vet att de snart kan vara borta. Då kan vem som helst regrediera och bli det lilla barnet igen. Det barn som är tillbaka i gamla känslor av längtan efter en förälders kärlek och uppmärksamhet.
Och då återupplever syskon också ibland konkurrens och “tävling” om en förälders uppmärksamhet och bekräftelse. Det har jag upplevt många gånger i mitt vårdjobb som uppenbara sårigheter och ovänskap mellan barn när en förälder gått bort. Och då gäller det att vara lyhörd och inkännande som personal och tänka på att när sorg och kris knackar på, då kommer våra gamla spegelbilder och barndomens känslor av beroendet till föräldrar och den sårbarhet som ligger i det, ofta tillbaka i en människa. För som sagt, vi bär alla omkring på våra genomlevda åldrar…!
