Det här är en bra fråga att ställa sig själv emellanåt och jag gör det själv för att ta tempen på min självständighet, för den är viktig för mig. För jag vill verkligen inte tappa bort mig själv i den flod som varje dag sköljer över oss från alla möjliga håll med de mängder av åsikter, val – och – vägval, bortval och tyckande från så många andra människor.
Jag tycker att livet, så länge det nu varar, far fram och förbi som ett välsmort, numera ovanligt välunderhållet expresståg. Det går rasande fort och vill man hänga med, få nåt vettigt gjort och genomfört, eller ha lite roligt så får man banne mig passa på och hoppa på det där berömda tåget medan det ännu är möjligt.
Det är precis vad jag själv gör då och då, när jag tycker mig ha gjort ett bra och genomtänkt val. Ibland stämmer resultatet med mina positiva förväntningar, men det händer också att det uteblir och att jag får som ett skav av besvikelse för att saker inte blev som jag tänkt mig, och att det inte känns bra för att ett önskat scenario visar sig i en för mig helt fel “kostym”. Ganska länge blev jag lika dumt förvånad varje gång, till dess att jag började lätta på det draperi som dolt min förnekelse över det faktum att jag nog ibland, och oftare än jag själv kunde tro, påverkas och till och med styrs av vad andra tycker, väljer och ser som bäst.
Jag började då förstå på riktigt med själva huvudet, att jag var fast i ett mönster där jag alldeles för ofta hade gjort verklighet av de val som nån ANNAN förväntade sig att jag skulle göra och välja, och de var inte mina egna val, egentligen. Och eftersom jag är ganska bra på att läsa av andra och har en gammal inbyggd improduktiv “vara-till – lags” – komponent i mig, så visste jag oftast vilka förväntningar jag hade att leva upp till.
Och när jag var ung ville jag helt enkelt inte, fast jag egentligen är en upprorisk själ, vara upprorisk eller envisas med mina egna behov som utgångspunkt, för då kunde ju nån bli ledsen, arg eller ännu värre, besviken på mig, och det hade jag länge svårt att ta emot. Det här är ju inte så ädelt och självuppoffrande som man kan tro, för det handlar som så ofta om rädslor, självbild och om egot. Och om primitiva outvecklade sidor hos en själv som tenderar bli permanenta för de kryper liksom in under skinnet och tar plats fast de inte hör hemma i den sanna versionen av en själv. Jag var rädd och kände obehag när jag ibland rättmätigt gjorde MITT eget val och när jag gick mot strömmen av förväntade beteenden, för som många andra var jag rädd för att bli avvisad eller lämnad i en relation.
Med åren har jag blivit så mycket starkare och tryggare och eftersom jag sällan saknar åsikter eller synpunkter om saker och ting så är jag numera rädd om min självständighet och passar mig för att svepas med i både det politiskt korrekta, påtryckningar och påverkan och jag är noga med att ge mig rätten till egna val och beslut men aktar mig för köra över nån annan, för jag ogillar att själv bli överkörd och tycker det är våldsamt osympatiskt att bestämma över andra.
Och jag kan verkligen rekommendera andra att då och då också ställa den där frågan :
Är jag just nu chefen över mitt eget liv, eller har jag slarvigt delegerat det jobbet till nån annan, och hur mycket påverkas jag egentligen av andras livsval?
