Det visade sig tidigt, har min mamma berättat, att jag hade ett stort uttrycksbehov och gillade att prata och gärna uppträda för en liten publik och jag var förvånansvärt oblyg. För jag kan fortfarande liksom känna i min lilla sparade barnakropp, nu så här många år senare, hur ängslig den egentligen var och hur den faktiskt darrade av ganska stor osäkerhet. För jag hade verkligen inget bra självförtroende i grunden, jag var för otrygg för det.
Men, det var just det att jag redan då älskade orden, språket och att kommunicera på barnets enkla raka sätt och nå fram till en reaktion, ett leende – ett minspel och få en reaktion, och i botten låg förstås det där som Hjalmar Söderberg skriver i boken “Doktor Glas” att man vill “bli älskad, beundrad”. Och ju äldre jag blev desto mer kände jag att det fanns en magi i det där, att kunna BERÖRA,- nå fram till nån annan genom att bjuda på sig själv och våga!
Den här sidan av mig såg min pappa, en iskall man för vilken jag annars var tämligen osynlig, han hade nämligen nästan alltid nog med sig själv och sina egna behov. Men han tyckte det var både praktiskt och underhållande om jag kunde, liten som jag var, ställa mig framför ett sällskap, släkt, vänner eller helt okända, för att berätta nån gammal tråkig och utjatad vits eller historia åt honom.
Jag var inte så road av det där, för jag ville berätta mina egna historier, det var pinsamt och jag blev generad, men fick mycket skratt. Vad jag minns fick jag aldrig nåt beröm för att jag faktiskt alltid hade lärt mig de här gamla historierna utantill, eller för att jag också bjöd på lite lämpligt skoj eller dramatik.
Jag var som en liten underhållningsmaskin och folk skrattade ibland våldsamt, ibland säkert mer åt att jag var så lillgammal än åt själva historien, för den var sällan nån höjdare… Om det hade varit nån annan än min pappa, en person som brydde sig om mig på riktigt och som varit lite stolt över min orädda “bedrift” i den här underhållningsbranchen haha…
Så hade det här nog varit och förblivit en odelat positiv och rolig minnesbild för mig, men den blev istället i vuxen ålder och när jag i ett retropersoektiv bättre kunde förstå min fars snåriga personlighet, en bra lärdom. En kunskap om det mänskliga JAGET och att det oberoende av allt övrigt, ALLTID är autonomt och har SITT fulla värde! Fast ibland omogna, egotrippade föräldrar eller andra vuxna faktiskt kan ta glansen från det!
För i det som man genomlevt och erfarit finns och LYSER evigt det som är DU och kärnan i din känslomässiga upplevelser! Och inför det har du alltid tolkningsföreträde och äger DIN sanning!
Som ur den bästa av jordar gror, växer och blommar och visar sig tidigt i barndomen våra starkaste egenskaper och våra rikaste begåvningar. Och får de då användas och visas upp och ännu bättre, komma till nytta och glädje så befästs de och utvecklas. Och den bästa omständigheten är alltid att de får vara i lag med starka positiva känslor, där från början i unga år, för det är en god garant för att starka användbara egenskaper och tillgångar i personligheten får en riktigt bra framtida tillväxt.
Och kom ihåg, att i barndomens lagrade allra första upplevelser finns där tillgångar som kan stärka oss hela livet genom för de visar oss och aktualiserar vad vi är bra och särskilt duktiga på och ämnade för!
Och det har jag haft stor nytta av i mitt arbete med dementa där jag ibland lyckats hjälpa någon att hitta tillbaka till de här starka identiteterna i en människa och det har då, tillfälligt, stärkt ett rämnande inre från oro och kaos.
