Min vilja har nog i någon mån alltid stått i obalans till min sociala energitillgång och just därför behöver jag liksom alltid först få okej och grönt ljus för mina tankar och projekt av min energibank och får då kolla saldot där. För det mesta känner jag av gammal vana redan av om det just då är plus eller minus på det kontot. Jag började märka av det här på allvar i högstadiet när jag ofta var helt slut efter en dag med många olika människors energier omkring mig och när jag ofta kände att jag lagt min själ och all min närvaro i det sociala sammanhanget. Det blev stora energiförluster som dränerade mig på kraft.
Jag kunde helt enkelt inte separera, eller skydda mig från det som ANDRA innerst inne egentligen var bakom masken. Vad de outsagt AVSÅG och TYCKTE. Och jag såg direkt igenom lögner, elakhet, fjäsk falskhet och dåligt rollspel. Och varje gång blev jag lika ledsen och ville bara dra mig undan världen, och gärna vara med djur i stället. Och det var som jag då på ett ganska patetiskt, men absolut sant vis bestämde mig för att försöka göra den här världen, den stora och den lilla, lite bättre och mer vänlig och hygglig, på mitt sätt!
MEN det positiva var och är fortfarande att jag inför snällhet och goda avsikter hos som då klasskamrater och lärare, och hos människor i allmänhet, var som en svamp som sög åt mig – fick energi och stärkte mitt sociala batteri, och fick då tillbaka tron på det goda i människan igen.
Det här mönstret tog jag förstås sen med mig in i yrkeslivet och i mina relationer, för trots min sociala uttröttbarhet så visste jag alltid hur jag skulle uppföra mig tillsammans med andra och jag var tidigt social på det sättet att jag var genuint intresserad av omvärlden , deras liv och vad de hade att berätta. Och genom det kunde jag också bygga en identitet där jag “var någon” och kunde bli omtyckt och till och med älskad, det var min naiva tro på den tiden….
För att stärka min trasiga själbild där jag aldrig känt mig söt, snygg eller särskilt attraktiv, så utnämnde jag mig tidigt till den som är rolig, och född med en bra, kanske till och med lite över medel, social kompetens. Och tyckte nog att jag faktiskt hade lite “huvud på skaft”. Och länge, mer än mitt hittills halvt levda liv, har jag gladeligen jobbat med att vara en social isbrytare och en hyggligt närvarande medmänniska, och min empati och mitt inkännande har det inte varit fel på, det har slagits på per automatik och ibland har jag blivit lite överhettad av att ha mina spröt och sensorer överallt.
Men allt har sitt pris… vilket alltid visar sig till slut, och är man då villig att lyssna av sin kropp och själ, och verkligen ser som det är och vågar bryta mönster, så får man i gengäld en mycket bättre och djupare självkänsla. Och kan då lättare sig sig själv i nya roller och med andra uppgifter, utan inblandning av värderingar och självkritik.
Mitt skrivande blev den välsignade roll som jag återupptog och njuter av varje dag! Genom den kan jag lättare se mig själv utifrån.
Och genom det skrivna ordet i min hand kan jag faktiskt följa världen och människor utan för många sociala möten live och slipper dräneras på för mycket energi. Det är så bra tycker jag!
För numera vet jag att jag är högkänslig och ganska känsloinkontinent…hahah och därför bör hushålla med mina energier.
Och jag har först i mogen ålder växlat ner från “supersocial” till en mer avspänd social teoretiker som fortfarande gillar människor men bara på lite mer hälsosamt avstånd!
Och jag gillar faktiskt mig själv bättre nu än förr och vilken vinst är inte det tänker jag!
