Jag ömmar verkligen för alla dem som sönderstressats på sina arbetsplatser, eller som en effekt av hur man har det i det stora hela – sammantaget av tillvaron, vilket är viktigt att påpeka…för det är förstås inte bara i jobb och yrkesliv som man kan hamna i utbrändhet! och samanhang och “gått in i väggen”. Jag bryr mig stort om den här växande gruppen eftersom jag själv har en lång utbrändhetshistoria bakom mig och vet hur det känns när man inte längre orkar, när man inte har någon som helst energi kvar att hämta kraft ur… i något sammanhang.
Inte sällan för att man faktiskt älskat sitt jobb så mycket och vill göra det väl och inte tycker det är okej att byta ut hjärtat mot en sten, när det till exempel i vården inte längre finns tid för mänsklighet och den goda omvårdnad som var och en har rätt att kräva av samhället.
Jag vill påstå att det här paradoxalt nog, är både ett sjukdomstillstånd och ett tydligt friskhetstecken hos den som drabbas. Friskhetstecknet är att man som människa faktiskt reagerar och svarar på det som själen, emotionerna och psyket skickar ut som alarmsignaler i kroppens olika delar och funktioner. Och här är vi alla olika med att i olika stadier kunna och vilja, fånga upp ljuset från de här varningslamporna, och det ska man också komma ihåg och förstå.
Naturligtvis kan också en utbrändhet bli en konsekvens av privata betungande påfrestningar på olika sätt tillsammans med hård jobbbelastning som då kan kulminera i ett utmattningstillstånd. Och vem som helst kan, vad det än handlar om, bli både utbränd och utmattad av vilken fysisk, psykisk och känslomässig längre påfrestning som helst,det behöver inte nödvändigtvis vara enbart jobbrelaterat. Och att vara öppen och medveten om den komplexiteten är förstås viktigt när man behandlas och ska läka ut en utmattning.
Och vad gäller sjukdomstillståndet så tycker jag att det är en högst naturlig sak att kroppen till slut måste manifestera obalanser och svagheter, och till slut sjukdom, för att vara tydlig nog så att vi då äntligen sätter ner foten, drar i alla bromsar och stannar upp och lyssnar…!
Tyvärr är många rädda för att verka svaga och dysfunktionella och för att inte orka med det man förväntas klara av och mäkta med. Det är ett stigma som bara ökad allmänkunskap och en tuff ihärdig kamp mot dumma fördomar kan läka.
Utmattningsdepressioner är verkligen den yttersta konsekvensen av “de många dropparnas små och “droppen som får bägaren att rinna över,” och inget kan rent bildligt vara mer tydligt! Och naturligtvis drar stressen och överbelastningens stormvågor med sig en hel del annat gammalt skräp från de inre rummen av oss, och talar med all önskvärd tydlighet om att nu måste här städas och sorteras, gås igenom och kastas över axeln ! För när tiden är inne och när somligt av av livserfarenheter har mognat måste de fram och gås igenom – I – G- E- N-O- M! För vi är många som bär och bär och bär på alldeles för tunga ryggsäckar…
Jag blir ibland rasande på sjukvården när jag ofta hör och läser om personer som gått i väggen och fått kortare sjukskrivning på bara några veckor! Såna här tillstånd kräver inte sällan lika lång läkningstid som det tagit att utveckla det! Och så protesterar jag en del mot den psykologhjälp för att “lära” sig att hantera orimlig stress, som erbjuds, som om “felet” finns hos patienten själv! Och utan att man gör en koll av hur arbetsmiljön faktiskt ser ut, och utan att fokusera på det ansvar för arbetsmiljö och hälsa, som faktiskt ligger hos chefer och arbetsledning! Psykologhjälp ska man inte underskatta men inte som en “hjälp” för att orka mer av det som ingen rimligen ska orka…
Det här är ett komplext samhällsproblem i en enda röra av attityder, tidsanda, ekonomiska intressen och fördomar. Men nu krävs det samverkan för en lösning för det här folkhälsoproblemet!
Och jag tänker att varaktiga lösningar, vad det än handlar om hittar man bara om man först ser och vill se, problemet på ett djupare plan och ur en vidare synvinkel, så är det förresten med de flesta problem.
Och så kan jag inte komma förbi det faktum att utbrändhet nog (har inget statistiskt belägg) oftare drabbar de stora massorna av lågavlönade som av tradition är vana vid dåliga arbetsmiljöer och låga löner, och som inte har samma möjligheter att regelbundet ladda batterierna med rekreation och återhämtning. Som saknar ekonomiska möjligheter till det. Och som mera sällan protesterar och som inte har det medinflytande som de av erfarenhet borde ha. Här har de fackliga organisationerna en del att jobba med…
Det här är mycket en klassfråga där många röster behöver ropa tillsammans och höras för att kunna kräva sunda goda arbetsplatser där människor får vara människor under mänskliga förhållanden och inte bli sjuka!
Och som sagt: Vägen tillbaka från stress -och belastningssjukdomar, är och får, aldrig vara en quick fix!
Själv har jag utmattningsyndrom. Studerade, jobbade och familj med tonåringar som inte mådde bra i skolan. Jag var sjukskriven i somras men nu kan jag inte vara sjukskriven för då går familjen i ekonomisk kris. FK har nämligen sänkt min årslön till 30.000 kr då jag läst och jobbat samtidigt.
Just nu studerar jag “bara” på heltid. Helt sanslöst att det får gå till så.
Mitt mål är att arbeta med människor som mår dåligt i arbetslivet. Hoppas att jag kommer dit och inte stupar på vägen.
Hej Jessica!
Så roligt att du läst! Vill så gärna ge lite stöd om jag kan. Jag kan verkligen förstå din situation, känner stor medkänsla
och blir oerhört upprörd över hur dåligt samhället tar hand om människor när vi hamnar i kris och svårigheter! Ekonomin SKA inte få inverka på våra
möjligheter att bli rehabiliterade och friska..! Jag önskar så att du inte ska behöva må dålig och vara stressad i din livssituation, och att du orkar
vidare med dina studier, och att dina barn nu mår bra. Du kommer säkert att nå ditt mål och jag tror att du med dina erfarenheter och din fina övertygelse att vilja hjälpa andra som mår dåligt i arbetslivet, kommer att lyckas gott med det! Allt gott önskar jag dig för framtiden. och om du vill tala mer om det här eller vill lätta ditt hjärta så är du välkommen att höra av dig igen! Jag finns också på FB. Kram till dig och var rädd om dig!
Så bra skrivet och mycket intressant att du tar upp klassfrågan. Den är ju mycket tydlig under rehabiliteringen också. De som har det riktigt gott ställt behöver inte bekymra sig om ekonomi och kan kosta på sig privata kurser, terapeuter och kroppsbehandlingar, resor för återhämtning etc och även byta arbete/börja arbeta med något utan krav på samma lön som tidigare. Jag som lever själv och dessutom är arbetslös får klara mig på samma nivå som a-kassan ger och det ger inte utrymme för “roliga” saker. På min resa som sjuk och arbetslös har det även förlängt min rehabtid då jag inte haft ett arbete att gå tillbaka till. Det har skapat stress över att jag måste fixa arbete för att klara ekonomin trots att jag inte mått bra. Detta i sin tur har gjort att jag drivit på mig själv i perioder för att hitta arbete vilket bidragit till att jag inte fått förståelse för min utmattningsproblematik vare sig i vården eller hos arbetsförmedlingen, vilket gjorde att jag började tvivla på mig själv också. Snacka om soppa! Först när jag sökte till Bragee rehab i sthlm (en klinik för personer med utmattning, långvarig värk/smärta samt kroniskt trötthetssyndrom) fick jag full förståelse, full bekräftelse samt bevis på mitt mående. Efter det har jag kunnat få rätt hjälp slutligen och då har jag kämpat i många år totalt och det har varit mycket arbete på insidan att gå igenom som är såå nödvändigt. Nu har jag börjat arbetsträna och det kommer bli en lång process och bara det att hitta ett arbete som fungerar kommer bli en utmaning märker, samt att jag fortf behöver ett arbete som helst ger mig bättre utrymme ekonomiskt. Det är inte lätt och det är inte rättvist… Tack för att du belyser detta <3
Tack för du läst Inger och tack för att du berättar om din resa. Det finns så många likheter mellan oss alla som varit framme och slagit
huvudet i väggen, och det är så bra att vi kan få berätta om våra erfarenheter och samtidigt ge tips, råd och stöd till andra och till varandra. Jag
önskar dig
allt gott med din arbetsträning och vägen tillbaka ! Du får så gärna höra av dig igen om du vill prata mer om det här! Stor kram från mig!
Jag vill säga Tack! Håller med i vart enda ord du skriver.
Själv var jag sjukskriven i fem månader för utmattning, och det har gått snart sex år sedan jag började arbeta igen. Det handlade i mitt fall inte om att jag arbetade för mycket, utan jag la fokus på fel saker, och jag tycker jag ofta ser att chefer och arbetsledning står frågande till vad som händer när man blir utmattad. Finns så många tecken innan man blir sjuk på allvar, men få förstår att något behöver göras då. Jag blev slussad till den vanliga vårdcentralen, som endast ville sjukskriva mig några veckor på halvtid. Vet inte varför jag inte kom till Företagshälsovården direkt, men när jag väl fick komma dit träffade jag en förstående läkare, och jag fick också gå på samtal ett antal gånger. Det gjorde att jag kunde vila, och återhämta mig. Alla telefonsamtal och ifyllande av papper tog mycket kraft, för jag orkade ju knappt tänka och sortera.
När jag kände mig redo efter sjukskrivningen studerade jag till psykosyntesterapeut, och det är det bästa jag gjort. Jag arbetar även viss del i vården.
Tack Eva- Britt för det du berättar, jag blir lika berörd varje gång jag får ta del av en sån här
igenkännbar historia… Det läggs så mycket onödiga extra bördor på den som drabbas av utbrändhet på grund
av den okunskap som tyvärr fortfarande råder på arbetsplatser och inom sjukvården. Och jag inte förstå att det ska behöva
vara så och jag accepterar det inte… Men jag tror att vi som vet hur det är att hamna i ska agera som ambassadörer genom att
vara öppna och berätta och vittna om våra upplevelser. Så jag uppmanar alla att göra det! Viket bra val du gjorde med din yrkesutbildning!
Allt gott till dig!