Varför är så många gånger vanliga normala uttryck för upprördhet och berättigad vrede förvandlade till fullständigt otyglat HAT i de sociala samtalsrummen numera… ?
Och hur kan det här, under en relativt kort tid, ha fått en sån allmän acceptans som något ISTÄLLET för en ÅSIKT..?
Ligger förklaringen ensam i det, att vi som anonyma och ansiktslösa mediekonsumenter nu kan gömma oss och lättare vågar spy ut vår galla! Eller HAR vi helt enkelt blivit mer känslokalla, cyniska och hårda som människor, undrar jag? Och kanske det… för att vi i allmänhet har det mesta vi kan begära och lite till men uppenbarligen får allt större tomrum inom oss. Och EGENTLIGEN mår sämre, fast vi har allt men ändå tycks sakna något väsentligt, knutet till den verkliga meningen med livet…?
Och kanske vågar vi inte alltid erkänna det här och visa varandra, för att vi har lärt oss att förakta svaghet, och att det här illamående då måste få sitt utlopp nånstans och skapar mentala sophögar. Jag tror att det är en blandning av allt det här.
Och visst.. . det är ju i någon mån förståeligt, rent teoretiskt- psykologiskt. MEN att praktisera det mot sin omvärld är aldrig okej, och i den omfattningen, som det förekommer i dag, har det redan överträffat mina värsta farhågor om vad vi egentligen KAN göra mot varandra…och det skrämmer mig oerhört!
I min begreppsvärld är att hata ett uttryck för en riktigt STARK känsla och ingen utvecklad åsikt. Och en sammanblandning av de här två begreppen ger inte bara negativa, dåliga vibbar och så oerhört mycket klumpiga, elaka personliga påhopp, tårar och en massa “nedtrampade tår”.
Utan också en väldigt mycket kallare och otryggare värld än den vi en gång, för inte SÅ länge sen… såg som idealisk och som de flesta av oss då ville bidra till. Och är också ett respektlöst påhopp på vårt språk som ger en onödig värdeminskning av begrepp och känslouttryck! Och språket ska man vara rädd om för det är i sin bästa och tydligaste form, ett kommunikativt guld och en pålitlig social brygga som vi inte alltid förstår det fulla värdet av!
Jag måste säga att det här luktar både ren social lättja, improduktiv bekvämligt och en dåligt genomtänkt, nästan epidemiskt smittsam jargong bland normalbegåvade människor. Och det är faktiskt inte rättvisande för det EGENTLIGA mänskliga, ändå ganska högtstående förståndet ! Och jag undrar om det här möjligen är en biverkning av den “ekonomisering” av den verbala kommunikationen i vårt tidsfixerade samhälle, som gör att vi mer eller mindre omedvetet, upplever det att vi gör en tidsvinst när vi hoppar över språkets nyanser och direkt, när vi blir förbannade, går “all in” i hatet och det mörka öppna föraktet…
Visst har sund ilska och vrede otvivelaktigt sin absoluta funktion och SIN renande och urladdande effekt och inte minst för känslomänniskor, det vet jag själv. Men den funktionen, den positiva effekten når man allra bäst om den kopplas på i den kontext och i de sammanhang där vreden och “hens” “familj” hör hemma, och då den kan förstärka uttrycket i en text så att den bättre kan nå fram och hitta sitt syfte.
Men är som jag ser det, ingen cool och tuff person, och föga respektingivande om man i så gott som varje sammanhang tar fram största trumman och slår det hårdaste man kan direkt, det blir bara töntigt och överdrivet tycker jag, för “tomma tunnor skramlar ofta mest” … Och man kan inte vara “förbannad” och hatisk på allt som man ser eller hör, för då ligger problemet hos en själv och bör åtgärdas!
Och nu behöver vi ta tillbaka det fulla utrymme där förut mycket mer vänlighet, tolerans och respekt under lång tid haft sitt bo i våra hjärtan! Och så ska vi tycker jag, med bestämdhet kasta ut den här otäcka onyanserade ilskan och hatet, och ta i tu med den här obalansen som hör ihop med många andra såna som vi så själva har framkallat.
Ta avstånd från föraktet för svaghet, detta missförstådda ord… och återskapa en normal jämvikt mellan våra känslor och uttryck och bli mer eftertänksamma, tycker jag. För hur det ser ut i våra hjärtan är en direkt avspegling av den role model av det samhällsklimat, som vi i varje stund, i varje möte skapar åt oss själva!
