Tre barn kan som mina vara väldigt olika, och olika hårt hålla om sina känslor och om sina inre tankar och hjärtesorger.
Min äldste son, som blir 40 år i år är den av mina barn som är mest lik mig på många sätt och liksom jag var han tidigt kreativ och intresserad av film, musik och teater på ett för sin ålder ganska vuxet sätt. Han var känslig och mjuk under barndomen, men hade ett bra och balanserat självförtroende, var duktig i skolan och hade framgång med det mesta han företog sig. Rolig och pratsam var han ofta, men hade ibland ett särskilt allvar i sina stora fina ögon och jag kunde ana en sårbarhet, kanske inför livets villkor, det kunde jag själv känna igen.
Som liten och ända upp i nedre tonåren var han väldigt mammaberoende och ville ofta vara med mig. I samband med att jag och hans pappa skildes slutade han nian, ville bli skådespelare och började estetlinjen på ett gymnasium i Vimmerby och flyttade hemifrån.
I ett efterperspektiv kan jag förstå att det här var en sårig tid i min sons liv, och svårare än vi kunde tro. Men han var sluten och ville inte tala om det här när jag ofta frågade hur han mådde och hur det kändes. Han var tidigt självständig och blev pappa när han var 22 och kanske vill han genom det återskapa sin barndoms familj… han var målmedveten och visste vad han ville och han var orädd.
Teaterplanerna lade han på hyllan och satsade tidigt på sitt intresse för hundar och nordiska rovdjur och deras beteenden. Sen dess har mycket hänt i hans liv och han har verkligen gått från klarhet till klarhet som etolog, hundtränare och forskare. Jag gläder mig och är stolt över honom men tyvärr, har jag ofrivilligt och till synes oförklarligt tappat kontakten med honom, det barn, av mina tre älskade som en gång stod mig så nära. Det är en sorg för både mig och hans syskon, och vi längtar hela tiden efter honom och saknar honom. Men tyvärr är han låst och blockerad och tar konsekvent avstånd.
Otaliga är de vänliga försök som jag på olika sätt försökt nå honom på och få till ett samtal, och det känns som tragedi för varje dag av dyrbar livstid som går utan att vi försonas.
Så i går gjorde jag ett rörande och ganska omskakande fynd när jag städade bland gamla kartonger och fann en stor tjock pärm som gjorde mig mer än tårögd…I den pärm jag hade i min hand fanns över hundra melodier som min älskade son skrivit texten och satt melodier till ….! Jag visste att han som 15 -åring bildade en grupp och var ute sjöng och hade en del spelningar och vi lyssnade på honom och tyckte han var så duktig och klurig på att skriva texter.
När jag såg och läste bland alla de här för mig okända texterna, skrivna av en ung pojke mellan 15- 18 års ålder, förundrades jag av mognaden, djupet, allvaret, smärtan och svärtan i det han uttrycker i sina ord. Och det står klart för mig att min son genom sitt skrivande och spelande, bearbetade mycket av den sorg som han upplevde vid sina föräldrars separation, men som ändå fastnade i honom i stora stycken.
Barn upplever nog inte sällan föräldrars skilsmässa som ett svek, och beroende på personlighet så är de olika benägna att tala om sina känslor fast de får tillfälle och vet att det är tillåtet.
Det här fyndet gav mig en oväntad förklaring till ett och annat, och det gör ont i hjärtat när jag tänker på hur smärtsam en stor livsförändring kan bli, särskilt för ett känsligt barn. Och det visade sig att jag trots den närhet jag haft till det här barnet, ändå inte riktigt lärde känna honom, då han valde att hålla sina känslor inom sig i den här saken, och det är så sorgligt.
