Visst har man har mött en och annan sån här människa under livets gång och det har vi nog alla gjort, fast på olika avstånd och i mer eller mindre frivilliga kontakter. Jag talar då om människor med uppenbarliga psykopatiska personlighetsdrag. De är naturligtvis som vi andra olika, och de har också varierande grader som är mer eller mindre tydliga. Psykopati är ingen sjukdom, ingen diagnos, utan en personlighetstyp som inte sällan är kombinerad med en självbespeglande, narcissistisk personlighetsstörning.
Den allra första typiska psykopaten som jag kom i kontakt med var sorgligt nog min egen far och det gav mig en del bestående ångest att vara hans dotter… Han uppfyllde mer än väl alla kriterier men lyckades manipulera de flesta läkare och utreddes aldrig vad jag vet, för den här misstanken.
Genom att som barn leva med hans skrämmande dubbel – trippelnatur, oberäkneliga beteenden, och skrämmande komplexa person, blev han ett otäckt tydligt exempel på det här. Och av det fick jag ofrivilligt, och under ganska svåra omständigheter lära mig att känna igen den här personlighetstypen, och det blev på flera sätt en ganska dyrköpt, men ändå nyttig och värdefull lärdom för mig.
Och jag kan utan överdrift säga att jag under hela min uppväxt med mycket familjedramatik, på barnets lojala ambivalenta vis förtvivlat ändå alltid försökte hitta människan i min pappa, men misslyckades. Retroaktiv efter hans död har jag fortsatt med det sökandet men har insett att det var mig övermäktigt.
De finns ÖVERALLT, inom alla yrkesområden och i absolut alla sociala skikt och sammanhang, och det går aldrig att tro att en viss bakgrund eller uppväxtförhållande, eller att någon enda miljö skulle var fri från de här fullständigt kalla isblocken till människor som helt saknar förmåga till inkännande och empati med andra.
De här minst sagt, luriga personerna är specialister på att hitta svaga punkter hos andra och kan utan minsta ånger eller tendens till eftertanke eller dåligt samvete och utifrån ett starkt egenintresse, manipulera sig fram till sina själviska mål och avsikter i olika sammanhang. Och det är inte särskilt ovanligt att de genom specialbegåvningar de ibland har, och på tvivelaktiga grunder skaffar sig höga och framstående positioner i yrkeslivet, och med sin spelade charm och ytliga sociala förmågor blir både beundrade och respekterade.
Min far var till exempel en ytterst artig och vänlig frisör de enstaka år han kunde jobba, men bakom den fasaden dolde det sig en för många oanad, iskall sadist.
Det går nog bättre för dem med psykopatisk personlighet i samhället i dag än förut, de smälter kanske lättare in och sticker inte ut lika mycket, blir inte lika lätt ifrågasatta eller punkterade i vårt allt hårdare samhällsklimat. Antagligen kan deras “begåvning” för rationella känslofria ageranden till och med ses som en beundransvärd styrka nu när våra ideal och förebilder sorgligt nog, mer och mer går mot det tuffa, kärva och egocentrerade och högpresterande hållet.
Psykopati finns förstås också bland kvinnor, det ska vi inte glömma! Men männen toppar statistiken och eventuella anledningar till det är jag intresserad av och skulle vilja titta mer på. Båda könen är i de här sammanhangen väl synliga och ofta förekommande i brottsregister världen över.
Det finns en del belagd medicinsk forskning som visar att hjärnans vävnader ser annorlunda ut på de här människorna, men att den skillnaden inte regelmässigt för den skull ger ett psykopatbeteende. Och här kan säkert särskilt traumatiska upplevelser i tidig ålder som inte får läkas med omsorger och trygghet, ha en viss betydelse för det.
Det otäckaste och egentligen mest sorgliga, och psykopatens absolut största problem, är att han eller hon så uppenbart, inte kan känna kärlek eller någon form av djupare känslomässig anknytning till någon annan levande varelse än till sig själv. Och i DEN stora bristen, i det avgrundsdjupa, ekande tomrummet tror jag att själva grunden till psykopatens hela beteendemönster ligger…!
För den som ingen godhet ser att försvara eller bevara och som inte kan känna kärlek i sitt hjärta- inte kan känna anknytningens glädje, famlar då förstås i det djupaste av mänskligt mörker…! Saknar moralens kompass, vet ingenting om samvetet eller förlåtelse, står alltid sig själv och sina egna behov närmast och hos dem förblir hjärtats dörr låst och ogenomtränglig…!
Att framleva sina dagar som emotionellt outvecklad, kärlekslös psykopat är som jag ser det, lika med ett livstidsstraff och det värsta av påföljder och den tuffaste läxan / lärdomen livet kan och måste tilldela en människa, till viss del gäller också det också för dem som lever nära den personen. Men så måste det vara eftersom det ofta handlar om medberoende och om läxor som anhöriga också måste lära sig i det här sammanhanget.
Antagligen är det här en gammal om – och om igen – läxa… Och det som andevärldens utbildningsteam sätter in när en människa väljer att repetitivt, liv efter liv, fortsätta att göra andra illa och blivit som då blivit som en elitsoldat i en ondskefull arme.´ En riktigt besk medicin som ska verka på djupet och till slut leda till insikt och förståelse för hur kärlekslöshet och ondska en gång uppstod i sig själv och kunna bryta det mönstret.
Psykopaten är den ultimata utmaningen om man vill träna på förståelse och det att kunna se åtminstone ett frö till godhet i alla, precis alla…!
