KÄRE KUSIN Kennet, VAD FICK DIG egentligen ATT VILJA LÄMNA LIVET SÅ UNG…?

” Försvunnen Vetlandayngling funnen drunknad …”

Den här sorgliga rubriken från 1957 fanns i en lite gulnad tidning i ett skåp hemma hos oss när jag var liten. När jag var stor nog att förstå det tragiska så blev det på nåt sätt lite otäckt att bara ta i den här tidningen, samtidigt som frågan VARFÖR väcktes i mig. Och jag ställde den frågan till min mamma och undrade varför min kusin Kennet hade varit så ledsen och olycklig att han inte ville leva, och jag tycket så synd om honom.

Jag tänker flera decennier senare, att det är lätt att tro att den som begår självmord inte älskar livet, men mer sannolikt att den människan inte kan älska sig själv och ibland plågas av ett självförakt som till slut blir övermäktigt och tar all livsglädje från en människa.

Käre kusin Kenneth!

Jag vill skriva några rader till dig där du nu är och jag är alldeles säker på att du finns där ovan regnbågen på den ljusaste av platser och jag förstås är du omgiven av alla dem du älskade och höll av i livet och det tröstar mig.
Undrar om du minns mig… för det är så väldigt länge sedan vi sågs. Jag minns dig, om än lite dunkelt, från trädgården hos min farmor Hilda, som var din mormor. Har en minnesbild av att du kom ut från farmors stora fina hus, stannade till och hälsade på mig så vänligt, men lite lågmält och ganska tyst. Jag var tre år och cyklade omkring med min älskade hund Centhy i en liten cykelkorg på min lilla trehjuling. Kanske minns du mig.

Det här är det enda minne jag har av dig Kenneth, och jag kan tyvärr inte komma i håg ditt ansikte och det är lite sorgligt. Men att det var något allvarligt och lite ledset över dig, det kände jag då och det kan jag känna än i dag. Och jag hoppas att du nu sen länge är omsluten av livsglädje och kärlek. 

 Till farmors kök stod dörren ofta öppen och jag kunde känna doften av nymålade köksluckor, nykokt kaffe och goa mandelkubb, det som jag då förknippade med trygghet. Det var den sista gången jag såg dig Kennet, du var bara 19 år och en tid senare skulle du en vacker sommardag, för sista gången… gå ut från ditt hus där du bodde och växte upp, på övervåningen i farmors hus. För sista gången skulle du också ta din cykel, försvinna och lämna allt bakom dig och sen göra det du hade bestämt dig för. Och jag undrar hur det kändes i ditt hjärta då under cykelfärden till den sjö som fanns en bit ifrån och där du sen tog ditt sista andetag …?

Länge var du, hemma i en byrålåda i mitt hem, som sagt, ett gulnat tidningsurklipp som var laddat med så mycket sorg och mörker för mig och som kändes lite mystiskt att ta i. När jag blev äldre berättade mamma vad som hänt dig, om sorgen, saknaden och alla ”VARFÖR” du lämnade efter dig. Jag blev starkt påverkad av ditt livsöde och tyckte så synd om din familj. Men mest tänkte jag på hur olycklig och förtvivlad du själv måste ha varit och vem du egentligen var som människa. Du var farmors och farfars första barnbarn och sorgen över din död förändrade henne livslångt och bara några år tidigare hade hon blivit änka.

Käre Kenneth, jag har under alla år tänkt på dig då och då och undrat över hur ditt liv hade blivit om du inte hade hittats av din morbror drunknad där i en liten insjö. Och varför du så ung inte orkade att fortsätta leva, den frågan kan bara du svara på.
I år skulle du ha varit långt över 80 år om du hade levat, du blev bara nitton. Men du min kusin, HAR en gång levat till stor glädje för många människor i din närhet. Och med min minnesbild från nu länge sedan vill jag hedra dig och lysa ljus och kärlek över ditt liv.

Framför mig har jag det enda foto av dig som jag har. Det kan vara taget inte så långt före tragedin, du ser lite blygt mot kameran och jag tycker mig se  skuggan av ett sorgmodigt mörker i din unga blick. Och ingen visste då, eller kunde nog ana, att du bara några år senare av en orsak i dunkel dold, skulle välja att lämna den här världen alldeles för tidigt.

Din kusin   
Ann

Mina tankar går till alla dem som varje dag, varje år tar sina liv världen över. Tänker på de lidanden, de smärtor och det mörker, som kan ha föregått det slutliga, definitiva steget bort mot tystnaden. Frid över dem alla och minnena av deras liv. Låt oss alla ha modet och den goda viljan att hjälpa varandra till att få det liv vi var och en vill ha och orkar leva…!