Det är tur, och nog en nödvändighet att det faktiskt finns så många, snälla, glada, vänliga och genuint positiva människor i den här världen…! För de utgör en underbar och betydande MOTKRAFT till alla de andra som tyvärr dagligen, bokstavligen armbågar sig fram i tillvaron!
Man kan både tycka synd om och bli rasande arg på de här tickande bomberna av missnöje och kronisk vrede, för allt HAR ju alltid en bakomliggande förklaring, och det kan vi ha varierande kraft och ork att förhålla oss till… MEN det vilar ju ändå alltid ett orubbligt ansvar på oss alla, oavsett det.
För den som går omkring som i krig med allt och alla och med tillvaron själv, är ingen Ö, ingen isolerad varelse och påverkar andra med sitt toxiska tillstånd av vrede och missnöje. Och borde, i den bästa av världar, alltid ta hand om sina egna problem, såväl för sin egen som för sin omvärlds skull. Och de som inte förmår göra det, för deras del kan man bara hoppas på en inre krets som fattat allvaret och gör en insats för att kunna sticka hål på “vredesballongen” och krigföringen åt den det gäller!
För riktighetens skull vill jag vara noga med att skilja på att HÖJA SIN RÖST och vara sunt kritisk och reagera och uttrycka åsikter och vettig kritik av saker och ting, och det att vara en sån här negativ ilske -person som har garden uppe ALLTID, vad det än gäller, och som liksom tycks gilla att kriga och sprida negativ energi !
Det är inte så att jag kan luta mig mot någon “dokumenterad forskning” när jag påstår att antalet människor med vad jag kallar “vardagskrig” i blicken, oavsett social bakgrund och livssituation i övrigt, nog har ökat under senaste åren. Men ibland är verkligheten och samhällets vardagsbilder ändå, alldeles utmärkt talande och tydliga nog så att man oavsett vetenskap eller mer kvalificerade mätmetoder, själv kan se när en sociologisk vågskål väger över åt nåt håll…!
Men VARFÖR blir man då en konserverad krigare och sur och förbannad, eller till och med “förbannat sur” på det mesta?
Och ännnu intressantare är nästa fråga, tycker jag:
Varför har det blivit, som jag ser det, mindre avvikande och mer accepterat att vara en tuff och “osårbar” person med “vardagskrig” i blicken och nästan lite beundrad och upphöjd av andra?
Min teori är den att rädda, i grunden ängsliga och otrygga människor, och särskilt de med obearbetat innehåll i sina ryggsäckar, är överrepresenterade i den här gruppen. Och att det handlar om reaktionsbildningar där en besvikelse över livet blivit en tjock och hård extrahud och en ovana att ständigt ha en “stentuff” beredskap till försvar och fight, hur det än ser ut omkring en… och det handlar också om en förlorad tillit och tilltro till livet och människor, vilket är djupt sorgligt.
Och eftersom ideal och normativa föredömen speglar tidsanda och samhällsklimat så blir acceptansen för olika beteenden ju kopplat till det. Och i en mörk, orolig och farofylld värld med krig, våld och ondska blir oftast MOTMEDLET, paradoxalt nog… samma vapen tillbaka!
Utifrån den villfarelsen och motvåldets INBILLADE ENDA trygghet… bildas förstås då en del idealbilder av samma “skrot och korn”, och då är det kanske inte så konstigt att de till det yttre, hårda och okänsliga “osårbara” människorna med förväntad fight i blicken och symboliska vapen av vrede i händerna, inte så sällan blir beundrade förebilder som VÅGAR sticka ut sina armbågar beredda till strid i ett samhälle där tryggheten inte längre finns fullt ut…!
