Dagens inlägg skrivet och publicerat av mig Ann Danell.
Det kan låta lite klyschigt och ganska uttjatat, men jag tycker verkligen att själva VARANDET är som ett stort och ibland lite svårframkomligt, men förstås genomtänkt, landskap, som vi med olika förutsättningar ska ta oss igenom. Och ska vi då bli lite klokare och mer välutrustade inför nästa resa, för att sen komma ut på andra sidan där vi inget säkert vet om vad som väntar oss.
Och jag tror att vi alla står under skyddet av en stor och kärleksfull hand som jag tycker man ibland kan känna som en lätt och snabbt försvinnande beröring av. En övergripande hand som nog vill påminna oss om att vi har fått förmånen att i stora stycken kunna skapa våra egna liv och för det bästa ta ansvar för det. Och det att LEVA och VARA det ser jag med stor förundran på och jag är så glad och tacksam så länge den här föreställningen varar.
Men det händer mig, som säkert många andra, att jag av någon oklar anledning har mina, som jag kallar “bluesiga dagar” som oftast kan kännas riktigt sköna faktiskt, för de har liksom något lugnande med sig. Och såna dagar kan vara bra och produktiva skrivardagar när jag landar i en djupare eftertänksamhet lättare än såna som dagar som far fram i fart och fläkt av måsten, hets och stress. För då kan jag ibland som en inre protest, få ett akut missmod som kan närma sig dunklet av en meningslöshet som verkligen i grund och botten inte är jag, och det vet den som känner mig.
I såna lägen är jag ibland inte långt ifrån att vilja isolera mig i en koja i skogen för det är som om det bara blir för mycket av egentligen allt – och ingenting. Och då kan det kännas som man blivit nedkastad från nåt rymdskepp samma dag och bara står där och kliar sig i den gråmelerade kalufsen och fattar inte vad man egentligen gör här…!
Då är det ovärderligt bra att kunna se sig själv och situationen utifrån och på ett mer förståndsmässigt avstånd kunna skratta åt sig själv och tänka att det här händer de flesta “normala” människor. Men såna här dagar kan svida till ordentligt i hjärteroten och då vill jag ibland vara liten och aningslös igen och söker skydd i gamla fina minnen och stämningar.
Och då längtar jag ofta efter min kloka, roliga mamma (som på bilden var i blomman av sitt liv) och som visste hur man förhöll sig till såna här dagar. Saknar de dagliga telefonsamtalen med henne, hennes drastiska humor, inkännandet och hennes tidlösa själ. Och jag önskar att det fanns en direktlinje att ringa till där hon nu är och att det en dag kunde ligga en lapp på mitt nattduksbord med ett magiskt telefonnummer dit.
Men så kommer det ju lyckligtvis, eller har det i alla fall hittills för min del kommit, så många såna där andra dagar som går som på en sån där kvalitetsräls som tågen hade nåden att få köra på förr… för då ser man inga hinder.
Då har man både flyt och fart och till och med finess, i det man företar sig. Då är man bokstavligen på toppen av sig själv och i sitt esse! Men allt reglerar sig naturligt och utan dåliga dagar eller mindre bra såna, så skulle vi förmodligen inte ha samma längtan efter de där suveräna dagarna då man känner sig nästan oförskämt välutrustad och kompetent. Och hihi… så där präktigt osårbar och orubbligt stark som en hushållerska från de gamla roliga svenska 4o – och 50- talsfilmerna.
