På tal om ålder och åldrande och en del attityder kring det, så hoppas jag det kommer finnas plats och full respekt för dom välnärda, aktiva och gymtränade relativt friska 100 – åringar som sannolikt kommer finnas i framtiden !

Det här inlägget, som alltid skrivet och publicerat av mig Ann Danell.

Jag känner för att göra en mindre bakåtblick till min barndom på 50 – 60 talet. En tid och ett samhälle som förstås hade både sina plus och minus, men som i det stora hela  – tidsmässigt faktiskt inte är så himla långt bort från vårt moderna så kallade… “vidsynta samhälle” som man ibland kan tycka.

Och jag tänkte lyfta upp bilden av hur det då allmänt och förvånansvärt accepterat, var med den tidens syn på män och kvinnor och  deras förpliktelser i förhållande till ålder och åldrandet. Och man kan då häpna inför hur magert det var med åldrande – frihet och utrymme för att med det kunna röra sig utanför stereotypen, och hur förväntningarna på “att  leva och vara” som då låg på kvinnor respektive män såg ut. Och det är fram för allt svårt att inte reagera och med fog, bli retroaktivt f- bannad över den uppenbart orättvisa skillnaden på begränsande förväntningar som då rådde mellan könen!

Vi blir allt äldre och 70 har näst intill blivit som det nya 50, och det är härligt och ger hopp om en fortsatt bra utveckling! Och man kan bara hoppas att det i all mening kommer finnas plats för de välnärda, aktiva och gymtränade, relativt friska 100 – åringar med bevarad livsaptit och ett gott självförtroende som det sannolikt kommer att finnas många av i en snar framtid!

50 – årsdagen var den tidpunkt då min barndoms kvinnor, en hel del av dem, förvandlades till vad vi ungar och majoriteten av vuxna betraktade som “tanter” på allvar och imponerande gamla. Det fanns då en stil, som nästan per automatik antogs av kvinnor i den mogna åldern och som på ett tydligt sätt var markören för att NU var den kvinnliga fägringens – och barnalstringstiden över och blomningen passerad! Det var då dags att lite klädsamt… och efter förväntan tona ner sin utåtriktade femininitet och tänka på kommande vissnad och förgänglighet, och gärna anta en mer allvarlig framtoning.

Den förväntningen har män minsann aldrig haft på samma sätt…! Jag såg i min barndom många äldre arbetargubbar som jobbade med svettiga överkroppar långt från normativa förväntningar på att skyla sin “gamla” förbrukade kropp… Där har vi idag en betydligt större jämställdhet och man klär sig precis hur man vill oberoende av ålder, och det är ett framsteg att glädjas över. Och jag kan undra hur många “äldre” kvinnor som egentligen… DÅ ville revoltera mot det där förminskande prydlighetsidealet, plocka fram ung – flickan i sig och kanske släppa ut håret, måla läpparna, ta på sig klackskorna, frossa i färgglada kläder, dansa och ta plats i det stora hela…? Jag tror faktiskt att det var fler än vi tror. Och det fanns en och annan som då fick ta risken att bli kallad “billig slampa”…av både män och kvinnor.

Men lyckligtvis är allt är relativt och inte minst ålder. Själv lever jag med en man som är betydligt äldre än jag men som ofta överträffar mig i klokhet och “redighet”. Av oss två är han tveklöst den skarpaste kniven i den mentala / intellektuella lådan och han har koll på det mesta som namn, årtal och deadlines och är tycker jag, mer klar i knoppen än sin lite virriga ganska världsfrånvända, drömmande fru…
Men jag kan avslöja att jag tänker, så länge jag är klar i knoppen, fortsätta bejaka och leva ut… ALLA de genomlevda åldrar jag har kvar i mig efter eget behag och glädja mig!

Och så får jag nog säga att det ändå med åldrandet finns nåt lite rörande, med själva kroppens gradvisa “förfall” som gör att man kan se på döden lite mer försonande och naturligt… Och så tror jag att själen lyser allt starkare i oss ju äldre vi blir… för att kunna visa oss vägen inåt och –  framåt förbi det yttre som då har firat sina triumfer och haft sina glansdagar, det tror i alla fall jag.