En repris och ett omtyckt nu lite modifierat inlägg skrivet av mig, Ann Danell.
Jag undrar om inte de flesta av oss faktiskt står och väntar på att få “tanka upp varandra” med att vara glada och allmänt trevliga och att vi vill vara så där befriande skönt… vill vara oss själva i våra möten. Och jag kan säga…att en sån ömsesidig glädjeboost den kan jag leva gott på flera dagar och glädja mig åt!
Men det finns tråkigt nog också en avigsida av det här mellanmänskliga utbytet som är den lyckligtvis mindre, men tyvärr nu växande del av mänskligheten som sysslar med den “dirty business” som är raka motsatsen. Som samvetslöst suger energi ur sin omgivning genom att vara gnälliga och ovänliga. Och som inte verkar ha några problem med att generöst… skapa negativa stämningar och gärna upprätthåller en image av att vara osårbara och skyddar sig med hårdhet som en mask för yttre bruk. Men man ska veta att bakom ett sånt beteende ligger det förstås alltid någon slags förklaring och når man den förståelsen så är det bra.
Men det är ju i själva igenkännandet, när vi bottnar i det, kan spegla oss i varandra och ser att vi i väsentlig mening är näst intill förvillande lika varandra, som vi då ofta kastar våra masker och blir oss själva – på riktigt. Och i såna stunder firar vi verkligen triumfer som sociala varelser tycker jag!
Värre är det för de människor som inte naturligt har tillgången till det humana landskapet och människan i sig själv, som tappat den förmågan på vägen eller så olyckligt föddes utan den. Eftersom de inte lika lätt kan känna igen sig själva i andra eller glädja sig över det breda mänskliga register som så många av oss delar och förfogar över tillsammans, och där merparten av oss har sin hemhörighet i.
Då och då träffar man på någon ur den kategorin som håller hårt om de egenskaper som vi allmänt betraktar som uttryck för humant tänkande. Och inte sällan har de ett ganska tunt skal av skydd och försvar och verkar rädda för att vara mjuka och inkännande. Men det händer att det skalet ibland spricker och det är en sann ynnest att få vara med om det.
Men olika människor tar olika tid på sig att våga visa sitt rätta jag, sitt Själv och sin människa. Och det är bra om man har gott om tid och tålamod för då kan man bli riktigt positivt överraskad när en “hel” människa visar sig framför en och bjuder på alla sina egenskaper och begåvningar och lyfter på locket till sin “human -verktygslåda” .
För mig är det en betydande del av livets mening att ha siktet inställt på att söka det humana och hitta människan i sina medvarelser hela tiden. Och att inte minst… jobba med att söka detsamma i sig själv på nytt hela tiden, och upprätthålla det. För det ger antagligen en viss garanti för att inte drunkna i sitt ego eller tappa sin emotionella, empatiska kompass. För gör man det så är man verkligt illa ute…!
Så visst är det underbart att se människan i varandra och kunna förenas i det igenkännandet i våra möten och kunna konstatera att vi i grunden faktiskt är mer lika än vi kan tro..!
