Jag älskar såna platser där gamla tiders liv, människor och miljöer lämnat kvar sina stämningar och energiminnen och där får jag ofta inre bilder av ett då som en gång var ett påtagligt nu…!

Dagens inlägg författat och publicerat av mig, Ann Danell.

Den här sömniga och mulna, lite reserverade söndag tänkte jag utan några pretentioner men med stor respekt, kasta in ett retroperspektiv och med det bjuda eventuella läsare på min hyllning  av det strävsamma folk  som i det förgångna gick före oss och byggde sina samhällen, liv och öden. Människor som liksom vi, men på andra villkor, var vandrare på Varandets väg, men som i vår ganska historielösa, självupptagna tid och samhällskultur nu sorgligt nog är ganska bortglömda.

Människor av samma konstitution –  kött och blod som vi och med samma längtan efter trygghet och lugn, och förstås med samma behov av kärlek, lust och glädje. Efter sig lämnade de tydliga spår av en annan tid och ett helt annat samhälle, och det visar hur de levde och arbetade och vilka kärva villkor och begränsningar de hade att rätta sig efter. Och fram för allt berättar alla gamla, fina genuina stenmurar, gärdsgårdar och grindar som de gjorde en gång och som lyckligtvis finns kvar, så mycket för oss om man vill se och lyssna till historiens röst.

Och jag älskar dessa artefakter – konstföremål, gjorda av tålmodiga människor med sina starka, arbetsamma händer, och ofta som ett omtänksamt arv för kommande generationers behov och bruk. Rejäla hantverk och inga hastverk… utan skapade för hållbarhet och ett naturligt återbruk. Det här är ren kärlek för mig och jag blir alltid lite rörd och varm i hjärtat när jag ser de här minnena från ett allt mer avlägset FÖRR och tycker att de förtjänar mer av vår uppmärksamhet och tack!

Jag är en sån där lite av vissa betraktat “underlig” person som ofta och oavsett om jag vill det, lite varstans känner av energier och stämningar och gamla platsminnen och får ett och annat till mig via den där, liksom utomjordiska kanalen och där är min medfödda känslighet förstås en hjälp. Och det inkännandet det har förvisso  så många andra också.

Och där vi bor ligger det bakom oss en sån stor och vacker äng (inte den på bilden) som sen ganska länge har pensionerat sig från sitt givande och tagande av mat och näring och inget odlas längre på den urgamla åkermarken som nu åldras kravlöst och med ålderns rätt gör som den vill.

Den har under flera sekler mognat med värdighet, är sååå…vacker och har en märkbar integritet, så här flänger man inte fram hur som helst, i alla fall inte jag. Här stortrivs så många fåglar och här skuttar harar och rådjur, och här utspelar sig ett och annat drama när nån liten åkermus utkämpar kampen mot grannens katt, en liten vän som oftast sorgligt förutsägbart går mot en livsavgörande… förlust. Det här är för mig en helig plats men många kännbara minnen av arbetsglädje mellanmänsklig kärlek och goda omtankar, och jag älskar såna platser !

Men här cirkulerar… också en del gammal sorg och oroliga energier från stridigheter, kamp och våld och ett annat samhälle. Och det vad gällde det rent dagliga existentiella, för människorna helt andra förutsättningar. Och den kärvheten och tyngden med en lutning åt ångest, den känner jag också av och särskilt på kvällen i skymningen. Och då önskar jag att jag kunde ta ALLA dessa arbetsamma uthålliga, och hur det än var i deras vardag, ofta förnöjsamma, fina människorna i min famn och krama om och tacka dom från mitt hjärta!

Jag står dagligen och ser ut över den här platsen och här tar jag  ibland mina promenader och då känner jag ofta av påtagligt starka energiminnen från när den här lilla gatstumpen, och av hur livet rörde vid människorna för hundra år sen när det här var en plats där en rad skickliga hantverkare hade sina verksamheter.

De små stugorna och bodarna finns fortfarande kvar och är nu märkta som kulturbyggnader. Vårt hus var då en snickares hem och arbetsplats, ett hem som han byggde med sina egna händer för 120 år sen och ära åt honom i sin himmel för det!

På åkern odlade då en bonde och brukade jorden och här föll ljus och dagrar, regn och solsken över liv och strävsam vardag och här gästade inte sällan sträva vintrar med mycket snö.
Här över den magiska ängen avlöste solens upp – och nedgångar troget varandra och människorna levde, kämpade och älskade sig fram efter befintlig förmåga sin stund på jorden, precis som vi gör nu i ett helt annat samhälle.

Och här kämpade så beundransvärt dagligen ett fattigt folk med sina knappa förutsättningar och deras så arbetsamma händer och kroppar fick inte många timmars vila. Men… de ägde till fullo därför också förmågan att fånga glädjen och njuta den när den då och då flög förbi. Och på ödmjuka fötter och med tacksamhet i sina hjärtan gick de i ständiga sysslor, vana att vila i hopp och tillit om överlevnad och om nåt bättre.

Också över detta HJÄLTEFOLK lyste då som nu – för oss, sol och måne och nattens stjärneljus. Över deras huvuden sjöng även DÅ fåglars jubelkörer. Liksom den nyvakna jorden och blomstergrönskan doftade och väckte liv och längtan i deras bröst, precis som nu för oss i detta NU som en gång också ska bli ett DÅ….!

Min hyllning och mycket kärlek och tacksamhet till dessa människor som en gång levde och verkade här! Och för vilka ett förgånget DÅ var deras förfäders NU och närvarande minnen av liv och verklighet! ALDRIG får de och dessa goda förebilder glömmas tycker jag! De generationer som under hela sin livstid och med hårt osjälviskt arbete, lade grunden till vår välfärd! Nu vilar sen länge deras trötta, utarbetade kroppar i jordens mull och under vårblommors prakt. Eller är de åter i arbete i nya liv och nya roller…? Då önskar jag i så fall, vilket inte är osannolikt, åt alla ett mer vilsamt och lättare liv!