Dagens inlägg från mig författat och publicerat av mig, Ann Danell.
Visst HAR vi kommit framåt i jobbet för rätten till vars – och ens sanna kärna, sin särart och sitt specifika uttryck, det har vi visst det.
Men… det ideologiska grundmaterialet håller inte riktigt fullt ut än, menar jag. Och jag tycker inte om att säga det här… men man behöver inte vara särskilt skarpsynt för att i den stora floden av åsikter, utrop och uppmaningar och med all respekt för goda initiativ som “rocka sockorna” och referenser till regnbågsperspektiv, varav de allra flesta förstås är välvilliga, så brister det i avsikten i att vara konsekvent. För dit har vi fortfarande en bra bit att gå.
Det är som om vi inte riktigt fullt ut har kommit till den insikten, kanske inte alltid kan, vill eller vågar…att vi kan se hela bilden. Kanske av rena bekvämlighetsskäl och för att det angelägna “renoveringsarbetet” inom området för människosynen, så pass ritar om den mänskliga kartan och ställer själva världsbilden på ända… Och då måste vi tycker jag, nyorientera oss på riktigt och säga hej då till dubbelmoral och hyckleri i alla former !
Vi hyllar individualismen, lyfter den högt och ropar ivrigt om att våga vara sig själv och den man är – fullt ut. Men jag vill påstå att samtidigt spökar fortfarande det gamla idealet om likformighet och mallen att “klädsamt” följa det som de allra flesta, nog av en underliggande ängslighet… ändå ansluter sig till. Och det FINNS en dubbelhet som INTE främjar modet att verkligen våga vara sig själv och praktisera kraften att våga visa och stå för sitt personliga uttryck, utan att osäkert snegla på andra.
Och jag hör i den breda massan underliggande, inte sällan som två motsägande stämmor som tillsammans bildar falsk musik, typ så här:
– Våga vara dig själv, stick ut, gå din egen valda väg och sjung modigt… med DIN näbb och DITT uttryck! För det lovordar vi och samhället.
– Men, för allt i världen…se till att sticka ut på det sätt som majoriteten gör sina “utstickningar” på!
– Och avvik inte inte gärna, helst inte… från cementerade förväntade beteenden! Det är nämligen en kvalificerad dödssynd!
För det blir alldeles för oroligt eftersom vi inte längre igen oss i varandra… ! Då blir vi alldeles för krångliga att förutse i det vi är och gör, och DÅ…får vi svårare att dela in varandra i grupper och vet inte längre var vi har varandra. Och med det blir förstås det sociala spelet mer komplicerat och kräver så mycket mer av oss! Men det här är ett jobb som måste göras – och föras … fram och genom och över de hinder för en seriös trovärdighet som med nödvändighet måste svepa över ALLT utanförskap och den O-acceptans inför det vi som vi fortfarande inte riktigt ser som naturligt.
