Dagens inlägg skrivet och publicerat av mig , Ann Danell.
Jag har aldrig tyckt om att avvisa kontaktsökande vänliga människor oavsett hur dom ser ut eller var dom kommer ifrån. För jag tycker att ingen enda som har goda avsikter ska bortses ifrån eller placeras i någon marginal, jag avskyr verkligen sånt! Och jag vill utgå ifrån att är någon vänlig mot mej så förtjänar den personen min vänlighet tillbaka. Men jag har heller inte svårt att säga ifrån och gripa in när någon beter sig uppenbart illa.
Och jag bryr inte om hur folk ser ut, vad dom har på sig eller vilken “socialgrupp” dom tillhör, såna obetydligheter spiller jag ingen energi på för det säger oftast inte nåt väsentligt om vem en människa är egentligen. Och det finns nog dom som tycker jag är en riktig “A-lagsmagnet” och lite naiv men se det är det minsta jag är… jag gillar bara inte att orientera mig bland förhandsinställningar av människor, trivs inte med såna ytliga bedömningar!
Fine… säger jag om att kanske betraktas som en “a -lagsmagnet”, för det tar jag som en fet komplimang! Och kan jag göra någon gladare, mer tillitsfull och trygg genom att byta några ord och vara där för den som kanske inte är så attraktiv i sociala sammanhang, så tycker jag bara det känns bra och meningsfullt. Och jag hoppas att jag aldrig utan en väl motiverad anledning tittar bort ifrån en sån människa, och att jag under återstoden av mitt liv aldrig blir för “fin” för såna här möten för då tänker jag banne mig… säga upp bekantskapen med mig själv…hihi!
Som pensionär kan jag ibland sakna dom vardagliga sociala möten på jobbet och den härliga färgrika mixen av olika människor – “vanligt folk” – helt enkelt. Men man tager vad man haver… och min minnesbank är lyckligtvis rik och och för det mesta öppen dygnet runt och ur den gör jag gärna mina hämtningar. Och jag tänker i detta nu på en av många människor jag träffat ute i det offentliga livet som jag lagt till mitt hjärta under rubriken: “Ett fint och roligt möte och viktiga lärdomar:”
Vi stod båda i ICA-kön, hon började prata, hade ett par brödbullar i en påse och om den höll hon hårt och lite nervöst och vi var i stunden rörande överens om både det ena och det andra. Vi skämtade och vi skrattade och jag kunde till min stora glädje se hur hon undan för undan släppte ner sina spända axlar, och det var ett trevligt möte bra mycket naturligare och trevligare än många andra jag haft.
Hon hade flera tandgluggar och jag hoppades att hon inte skämdes för dom och att hon inte hade tandvärk, och när hon skrattade tittade jag hastigt bort för att hon inte skulle känna sig generad… Bakom de jämna men trötta, slitna dragen kunde jag ana den skönhet som en gång var hon. Och när vi sen vid utgången vinkade hej-då till varandra hoppades att hon hade fått vara riktigt älskad i sitt liv.
Man ska aldrig sätta sej på några höga hästar tänker jag… för vips kan fallet ner vara ett faktum och då kan det – ska det… kännas tycker jag…! För livet kan förändras och då kan det vara JAG som står där i affären med en sliten kofta, tappade tänder och ett tappat självförtroende, vädjande efter lite medmänsklighet. Och då tror jag att jag skulle bli glad om nån såg mig och gav mig ett leende och några vänliga ord. För då skulle jag känna hopp för mänskligheten!
