Som så många andra så dedikerar jag hängivet min fasta tro på återfödelsen och själavandringen.
Och i speciella drömmar har jag som jag förut berättat, ibland nuddat vid hastigt flyende bilder och känsloladdade stämningar ur ett lite dunkelt och odefinierbart, men ändå välbekant sammanhang, där jag verkligen har känt att jag en gång har funnits och har figurerat. Och det har varit drömsekvenser så… omvälvande och som nådde ända in i hjärteroten! Jag tror på det för mig fullt logiska och följdriktiga i återfödelsen som så mycket liknar naturens och årstidernas växlingar! Och jag gillar tanken att varje människa inför varje ny inkarnation har sitt eget, till stora delar förutbestämda, utvalda byggmaterial som ligger där och väntar. Det sammantagna resultatet av genomlevda liv, år och dagar som är själva grundvirket, det som man förstås bör ta till vara på bästa möjliga sätt.
Ett manus som vi sannolikt en gång själva har tagit del av och okejat som ett kommande livsinnehåll . Och det som vi själva efter eget huvud och omdöme, i tätt samarbete med vårt känslocentrum – hjärtat, kan använda som det är, komplettera eller kanske byta ut och ersätta med det som vi intuitivt kan känna oss dragna till. Och det här bygget tar då, som jag tror, förstås olika form och går då antagligen mot det i grunden uttänkta. Och då tror jag att det då och då finns ett sällsamt “något” som reagerar och välvilligt griper in.
För det händer mig att jag mitt i språnget in i något som jag dragits till och känner att jag verkligen vill göra, då plötsligt.. drabbas av ett starkt TVIVEL som från ingenstans… kommer flygande som ett utlöst larm och varnar. Oftast har jag då lyssnat, tagit ett steg tillbaka och gjort en mindre genomgång av vad jag uppriktigt och EGENTLIGEN ville uppnå med det hela. Medan jag andra gånger har förbisett den här känslan och fullföljt det jag såg framför mig som något bra och spännande. Och sen då hamnat fel och i ånger och förstått… att det hela inte var så att säga, “meant to be”.
Det som är intressant är att det vid närmare eftertanke då har visat sig, att jag utifrån en alltför impulsiv reaktion på något, hamnat i ett lite för stort utlämnande av mig själv och mina lättväckta känslor, och DÅ också agerat för mycket utifrån mig själv och mitt ego. Och antagligen vet mitt SJÄLV att jag verkligen inte tycker om att gräva ner mig i den egocentriska träskmarken och då liksom utlöser det här larmet som aktiverar omdömet och får helhetsbilden att klarna lite mer. Det här är en lärdom jag som typisk känslomänniska har gjort efter en del alltför snabba beslut, där jag missat ett väsentligt och vägledande klartecken!
Min slutsats är den jag så ofta återkommer till, att det är så mycket som talar för att våra liv nog i huvudsak, är det TRÄNINGSLÄGER där vi supportade av en högre suverän pedagogik och nog av en anledning och inte alltid okomplicerat.. konfronteras en mängd tester och utmaningar som livet presenterar för oss och som är som tagna ur en outsinlig källa.
För jag tror att vi alla är de ännu, icke fullkomliga människor som är PÅ VÄG och medresenärer resenärer under en lång resa genom tid och rum. Det är för mig en så vacker tanke att vi i ett betydligt större perspektiv och långt i från de jordiska rätt – orättviseperspektiven, färdas framåt i ett förunderligt starkt framskridande. Mot den kärleksfulla famn av alltings fullkomlighet där vi fullt ut vid en slutlig utvecklingsexamen når målet, och då har förstått den fulla meningen med att leva i kärlek och att göra gott och väl för allt det levande!
