Den bästa vännen är för mig den man från hjärtat vill tacka både för det man önskar höra och för det man egentligen… inte vill höra alls!

Jag kan tycka att människor som vid rätt tillfälle… inte drar sig för att presentera en för någon, känd och välbehövlig sanning ( med reservation för den kategorin som uppenbart gör det av ren illvilja) faktiskt är ganska underskattade och i många fall orättvist illa sedda. För det kan vara en ovärderlig tillgång och riktigt hälsosamt att ha en modig ohämmad sanningssägare i sin vänkrets, fast man i största allmänhet kan “reta ihjäl sig” på såna ibland. 

Men… då ska hon eller han också vara snäll och välvillig och ha en riktigt god väns alla andra kännetecken! För en sån person vill väl på djupet och tycks liksom medfött, förstå att en osminkad sanning, BORTOM sitt obehag i stunden… kan vara början på den förlösande process som kan leda till klarsyn, avlasta tyngder och med det faktiskt förändra tillvaron för någon… ! Och det är en medmänsklig och osjälvisk gärning. 

Sanningen är som en ULTRASTARK lampa med röntgeneffekt, vars ljus man i grund och mening inte ska kunna vända sig bort ifrån, för den har alltid något viktigt att säga oss! Men förstås, måste man få blunda i stunder när livets sanningsljus blir outhärdligt att vara i. För visst är det så att både stora och små osminkade budskap ibland kan svida ordentligt och särskilt i den stund de oväntat når ens öron. Och då är det lätt att kalla såna människor som utan tvekan fyrar av såna sanningar, för “klumpiga och okänsliga”. Men i ljuset av lite nyanserad eftertanke så kan såna raka budskap faktiskt landa i en bra insikt och sätta fart på den personliga utvecklingen. 

 Då är osanningar, rena förnekelser, omskrivningar och luddiga förvanskningar både mot sig själv eller andra betydligt sämre tycker jag. De brukar redan på första stavelsen klinga falskt och bakom ligger ofta konflikträdslor, bristande civilkurage eller social bekvämlighet. Och skapar då som en ganska ohederlig “tyst överenskommelse” omsluten av feghet, om att inte väcka några björnar som sover och att inte “störa till strid” för då blir det “jobbigt.” Och i såna lägen jobbar EGOT hårt i alla som är involverade.

Och väljer man då när sanningen knackar på, en bortförklaring, en senareläggning av “besvärande” fakta som man egentligen skulle må bra av att ta till sig, så är det oftast rena självbedrägeriet, och en typisk genväg som alltid blir en “senväg”. Och då går man lätt vilse i sig själv och äter – alltid… i det längre perspektivet på sin självrespekt och det kan skada och verkligen förmörka självbilden på en människa. För den villfarelsen kommer alltid tillbaka och bråkar i ens inre rum till dess att man bara MÅSTE ta tag i saken!

Och gör man inte det, så fortsätter man bara att lura sig själv och den överlevnadsstrategin är lite som att, så lurigt… ta på sig en ganska skön kofta som högst tillfälligt blir en förnekelsens barriär mellan verkligheten och en själv. Och  det “skydd” som i det längre perspektivet börjar klia och till slut kan kännas väldigt obekväm. 

Och just därför är SANNINGEN och DEN ABSOLUT HELA, KLARA BILDEN av egentligen vad som helst…en händelse eller ett samtal, eller kanske en egenskap man har, så  viktig att INTE vända sig bort i från. Fast det ibland i värsta fall, kan skapa smärtsamma sår och känslan av maktlöshet. Men de allra flesta sår och skador vi får genom livet kan förvisso faktiskt läkas, men bara om vi ger dem tid och uppmärksamhet och med det  – en kärleksfull läkningsprocess till sig själv!