Den frihetstiden är för mig nu kommen, när jag har släppt förklädet och rollen som “duktig” huvudansvarig för allt det som ” hör julen till” och önskar mig bara julefrid, lugn och ro i all enkelhet !

Som så många andra så älskar jag verkligen julen för då känner jag nästan alltid att så  härliga minnen från när barnen var små och många ljuvliga, fullständigt tidlösa energier kommer på kärt återbesök och omsluter mig och familjen med sin kärlek. Och  det är ju så mycket gott, roligt och magiskt som sammanstrålar och förenar oss i våra gemenskaper vid den här fina helgen.

Men den här kärleken har tyvärr för mig, också ett visst inslag av ambivalens – en dubbelhet, som bottnar i  min barndom som inte precis bjöd på några Bullerby – jular. För våld och oro har alltid har haft sina toppar under storhelger i dysfunktionella familjer och så också i min så kallade familj. Och skadorna av det har så sorgligt många barn och även djur fått leva med, jag nämner särskilt djuren eftersom vi ofta glömmer bort och kanske inte förstår, att våra husdjur också har känslor och lagrar minnen i sina små känsliga själar. 

Det här är minst sagt… starka, klibbiga och seglivade minnen som sen färgar både upplevelser och förväntningar kring julen i vuxenlivet. Fast man gör allt för att skapa egna fina, roliga och lugna minnen i glada färger som sen till glädje kan gå vidare i generationer. 

Men allt har verkligen sin tid och sina lärdomar och det perspektivet det blir för mig allt klarare, mer distinkt och lättare att både se och förstå ju äldre jag blir och visar sig ofta landa i en användbar insikt. Och när jag nu nåderikt, så tacksam står inför min 69 : e jul, vilket är ett närmast hisnande tidsperspektiv hihi… så tar jag villigt av mig “duktighetsförklädet” för jag känner att jag nu har gjort tillräckligt många berömvärda Jansons frestelser efter mammas recept och stekt nog med “perfekta” köttbullar och knubbiga prinskorvar och bakat mitt maximum av julkakor, godis och vörtbröd. 

Och uppriktigt O – bitter släpper jag därför modigt tyngden av förväntningen på den “perfekta” husmodern som helst ska spela rollen som själva julens milda Persona, den som orkar allt och bara ler och ler och fixar och aldrig blir trött. För att man är den dumknopp som tror att man bara måste vara den människan, att man är den enda sökande till den platsen…! 

Nä vet ni vad, nu är den tiden här när jag känner att julen rullar utan min centralfigur och mina heltäckande insatser och jag lämnar mer än gärna över det här huvudmannaskapet till vem som helst faktiskt som vill hålla gamla traditioner vid liv! Själv önskar jag mig bara en LUGN, SKÖN PRESTIGELÖS och i allt väsentligt FÖRVÄNTASFRI JULEFRID  i sällskap med den nära och kära kretsen när nu den stora älskade helgen snart står för dörren! Och detsamma önskar jag alla läsare!