Du fina höst- dig älskar jag, för du ger lugn och ro i bröstet och för du så bra kastar ljus och förståelse över själavandringens vackra, trösterika logik!

Och jag uppskattar särskilt den tidiga hösten  för att allting lite saktar ner igen, och det är som balsam för en högkänslig själ. Hösten är… så mycket mer än mörker, blåst och kala träd och betydligt mer storslagen än sitt rykte! För den bjuder i sin början också på de ljumma sammetslena baden  med månljus över stillnade vågor, och så där VEMODSVACKERT ljungens purpurljus över blomtrötta växter och vissnat gräs som snart gjort sitt. Och den ger hopp om en fortsättning! 

Och det är, som jag tycker, ljuvliga morgnar och kvällar med frisk och lite kylig krispig luft. Och nu en tid som så uppenbart står i förändring och mer än någonsin känns som en brytningstid. Jag högaktar hösten för att den med sitt uppdrag förklarar själavandringen så bra och tydligt och jag bara älskar den logiken, för den är jämlik och rättvis, och för att alla sannolikt får sin chans i nya försök och nya liv… 

Och den tanken är så vacker och fullkomligt fattbar och är som jag tror, full förenlig med alla religioner och med vilken god och äkta tro som helst. För mig är den sprungen ur naturens GUDOMLIGA HELHET, där Gud för mig är kärleken och kärleken är Gud. 

Nu är den där sköna lugnets och eftertankens tid när naturen växlar ner, stillar sig och sänker farten, för den har nu fullgjort sitt fina sommarjobb och lämnar stolt över den magiska skaparnyckeln till HÖSTEN. Den vän som står där redo för att göra sitt, det som den alltid gjort och som måste göras. 

Det ofrånkomliga, att efter mognaden gär nu allt vidare vidare mot skörd och vissnad, ro och vila, för att sen i den ljuva vårens tid komma tillbaka i nytt liv och nya kläder…!. 

Precis… så som jag tror att det också är för människan och allt det andra som andas och famnas av himlens trygga, kärleksfulla tak, i den tillfälliga separation vi inte kan undgå.  

INGET har sannolikt ett högre syfte för det stora HELA än naturen, den som vet och förmår att göra ALLT och har en visdom bortom alla hinder och som vet… att livet och alltings puls och själens obrytbara ljus, lever VIDARE. Medan det yttre – varje väsens kropp och skal, efter fullgjort uppdrag måste underkasta sig att vissna ner, dö och gå till vila.