Vi speglar vårt språk och språket speglar oss… i en ständig dynamik, och i den framåtrörelsen figurerar vi med våra olika personligheter som vore olika skiljetecken !

” Hon får sina infall lika fort som en gris blinkar !” 

 Det här säger ju Linus -Ida om Madicken i en av Astrid Lindgrens så älskade berättelser som hon lämnade efter sig som ett mycket dyrbart och märkvärdigt arv till eftervärlden. 

Och det som jag tycker är så typiskt för hennes genialitet som författare är just det att hon hade en sån klar och oförvanskad blick inför det där djupt och sant allmänmänskliga som våra olika sätt att vara, ju är. 

 Det här citatet som jag inleder med det skulle mycket väl kunna gälla mig själv, med den lilla skillnaden… att Madickens roliga och fantasifulla infall var sprungna ur en yngre och mer snabbtänkt hjärna än min. 

Men infall det får jag lyckligtvis ändå, både ofta och gärna, och i dag vill jag prata om hur jag ser roliga likheter mellan vårt språks alla SKILJETECKEN och oss människor. För hör ni…visst kan väl ni, om ni gör en snabb inventering av vänkretsen, liksom jag hitta en del mer eller mindre typiska skiljetecken som ni kan associera med personer i er  omgivning – eller i den yttre bekantskapskretsen?  

Och bland dem, kanske såna människor som HÖRS och som får andra att stanna upp och lyssna genom att de ofta, och så där alldeles självklart och helt naturligt, höjer rösten och kan annonsera ut nåt i den här stilen: 

“Men varför har ni inte TÄNKT på det här…?” eller “nu tycker jag att det är dags att skåla för födelsedags barnet!” 

Och så vidare…får man väl tillägga för det finns ett antal andra och kanske bättre exempel på den här igenkännbara typen. Människor som representerar ledarrollen och som ofta verkar ha ett närmast orubbligt självförtroende och gärna tar täten i kommunikationen, något som förstås brukar landa med olika grad av uppskattning i ett sällskap. 

De här typiska UTROPSTECKEN – MÄNNISKORNA är för mig såna som inte gärna självmant drar sig undan eller ställer sig i det bakre ledet i sociala sammanhang och sällan tvivlar de på sin egen suveränitet. Och man får verkligen beundra dem för att de är TYDLIGA, med allt vad det kan innebära för den som blir mottagare av en avfyrad tydlighet.   

Personifierade  utropstecken funkar också bra som sociala isbrytare i ett sällskap och blir ofta garanter för att samtalet flyter på och att händelseförlopp går framåt och att ingen pinsam tystnad uppstår. Men en del  i den här kategorin har den svagheten att de kan ha svårt för att lyssna på andra och allt för lätt halkar in på ännu ett nytt… egenproducerat UTROP och fortsätter gärna i den stilen, och då gärna efter ett par glas eller några applåder av uppskattning från publiken. 

Och så har vi då vännerna inom kategorin KOMMATECKEN! Och här handlar det om de som kan framstå som ganska tillbakadragna och inte gör så mycket väsen av sig, men som när de väl sätter ner foten och agerar, då gör det med KOMMATECKNETS tydlighet och gör skillnad! För när de då, ofta vid alldeles rätt tillfälle, har sagt sitt så blir det redan sagda tydligare och ofta mer pregnant! Precis så som ett kommatecken kan smyga in och göra stor skillnad bland ord och meningar i språket.

Så får man då inte glömma gruppen FRÅGETECKEN! Och den känner jag faktiskt lite extra för, eftersom det bland finns en och annan som verkar vara lite osäker på sig själv, och ibland nästan lite sorgligt förvirrade av ängslighet, och det tycker jag är väldigt synd och alldeles i onödan! För jag har märkt att frågeteckenmänniskor ofta bär på en hel del kunskaper och mycket klokhet, och att de har mycket mer att säga än det utrymme som dom ger anspråk på i sociala sammanhang. 

Och alldeles för ofta så står vissa där, lite blyga och osäkra precis som levande frågetecken. Då… vill jag bara lyfta fram och stärka en sån här person! Så att hon eller han kan ta “bladet från munnen” och vågar stiga fram  och säga det där som står på vänt bakom blygsel och genans. 

Den slutliga gruppen blir förstås de i gänget PUNKT. För mig är PUNKTMÄNNISKOR såna som är bra på att i rättan tid… både  kunna avsluta intressanta diskussioner och tråkiga meningslösa samtal, och som dessutom  gör det med finess och stil och utan att nån behöver känna sig avbruten eller överkörd. Det är som om de har en medfödd tyngd i sina ord och vet ofta precis hur mycket som behöver sägas. Och så har jag med en viss beundran lagt märke till att de till skillnad mot mig själv… har gåvan att kunna se helt osentimentalt på det förgångna, och kan sätta punkten precis där den ska vara, nämligen när en “meningen” faktiskt är slut !

Själv har jag alltid haft svårt med mina KOMMATECKEN, vet sällan om –  och när… jag ska portionera ut dem fast jag har själva teorin klar för mig. Och jag är en ständig återfallsförbrytare i onödig kommatering, jag vet… Men annars är jag nog mest lik ett ganska förvirrat FRÅGETECKEN som aldrig tycks komma till punkt…hihi!