Det är nu när världen krisar och det drabbar oss alla, som vi kan se livets värde och plocka fram humankapitalet i oss och slösa gränslöst med det!

Som en fyr som visar vägen över mörka hav i natten, som en symbolisk bild av hoppet för en bättre och mer kärleksfull värld, lyser nu faktiskt all den solidaritet, empatiska samlade kraft och kärleksfulla hjälp som vuxit fram bland så många människor i dagar av global kris – ofred och katastrof! 

För det är tydligt, att det finns en inbyggd visdom och lärdom i när livet och samhället dippar ner och når nästan botten av allvar och nöd. Och då när naturen svarar och  måste slå tillbaka och visar sin obändiga urkraft, och när torka och bränder löper som en farsot över skog och marker och skapar tragedier. Det är DÅ vi plötsligt står som en noslängds avstånd från livets kärva villkor, och tankarna landar hos många i vetskapen om livets ändlighet. DÅ… plockar vi fram humankapitalet och når det bästa i oss själva! 

I bästa fall förstår vi då hur skör den ÄR – livets stora vackra tråd ! Och för mig är det som om de stora existentiella frågorna som annars kan kännas lite för allvarliga, nu ställer sig i rad framför mig med sina stora tydliga frågetecken, och jag kan uppriktigt säga…att jag välkomnar det besöket! Det är inför verkligt kännbara nationella kriserna och hot som vi enas och samlas och tar fram den allra bästa upplagan av oss själva och praktiserar den. Och det är DÅ den allmänmänskliga kärleken är vår  högsta chef och uppdragsgivare, och förstås vår beskyddare.  Och tänk att DET uppdraget kan vi faktiskt okeja och VÄLJA varje dag…!